Det ger en härlig energi att vara i vänstiftet Karagwe

Det ligger torkat hö på kyrkgolvet. Himlen är tak. Vi befinner oss i Ndama som är en av de 27 församlingar i Karagwe-stiftet som just nu håller på att bygga nya kyrkor. Karagwe är vänstift med Västerås stift och därför har stiftsdirektorn Karin Spector och Nils Åberg som är stiftsadjunkt för internationella relationer åkt dit tillsammans med mig.

Kyrkan i Karagwe sjuder av framtid. På den ena glada gudstjänsten döper jag 17 barn, på den andra 12. Biskop Benson Bagonza ler med hela ansiktet när han förklarar att den lutherska kyrkans största utmaning i nordvästra Tanzania är att den växer så snabbt.

Jag säger till honom att hans kyrka är framtidstung, medan kyrkorna i Europa har historietyngd. Den som är baktung behöver bli framtung och tvärtom. Därför, säger vi och skrattar tillsammans, behöver vi varandra!

Till den spännande utvecklingen i vänstiftet hör prästvigningarna av kvinnor. Just nu har stiftet åtta prästkandidater som studerar på den teologiska högskolan i Makumira. Hälften av dem är kvinnor. I stiftet finns 14 prästvigda kvinnor i tjänst.

Sedan ett år tillbaka heter kaplanen i Karagwes nybyggda domkyrka, pastor Irene Bufuli.  Jag träffar henne när vi äter kokbaner och stuvad kyckling efter gudstjänsten i Ndama. Biskop Bagonza placerar henne intill mig så att vi ska kunna samtala.

Irene berättar att hon föddes som anglikan och blev lutheran för att kunna fullfölja sin prästkallelse. Under sin utbildning har hon inte haft en enda lärare som varit kvinna och professor. I byn där hon växte upp hade de svårt att acceptera att hon ville bli präst, berättar Irene Bufuli. Det finns heller ingen kvinna bland prostarna i stiftet, så behovet av förebilder är stort.

En av dagarna besöker vi Nkwenda där evangelisterna får sin utbildning. Evangelisterna är avgörande för kyrkan eftersom de har eget ansvar för en församling och där sköter de allt utom sakramentsförvaltningen.

De som ska bli präster måste först ha varit evangelister och det steget är omöjligt ifall varken familj eller församling vill finansiera utbildningen. Därför finansierar Västerås stift just nu åtta unga kvinnors studier på Nkwenda.

Karin och Nils dansar och sjunger i gudstjänsten. Själv spelar jag trumma medan församlingen jublar. Det ger en härlig energi att vara i vänstiftet. Plötsligt börjar jag ana att det här med framtiden, det är något som vi tar emot tillsammans.

Mikael Mogren