En aprildag 1920 promenerade Nathan Söderblom och Albert Schweitzer under samma paraply genom Uppsala. De samtalade om den föreläsning Schweitzer just hållit på universitetet. På Söderbloms uppmaning hade han för första gången offentligt presenterat sina tankar om ”vördnad för livet”.
Schweitzer (1875–1965) var en av världens mest berömda, beundrade och omskrivna personer. Han var sin tids Franciskus, lätt igenkänd på sina valrossmustascher och pliriga ögon. Innan han fyllt 30 hade han gjort sig känd som en framstående Bachtolkare, som Jesusforskare och filosof. Han doktorerade i teologi, filosofi och medicin och kunde ha gjort en lysande akademisk och musikalisk karriär.
I stället valde han att bli läkarmissionär i vad som då var Franska Ekvatorialafrika men nu heter Gabon. I Lambarene, mitt i regnskogen fjorton dagsresor med flodbåt från kusten, byggde han tillsammans med sin hustru Helene Breslau ett enkelt sjukhus.
Gav aldrig upp hoppet om fred
De hann knappt börja sitt arbete förrän första världskriget bröt ut. Att Schweitzer var tysk medborgare begränsade hans rörelsefrihet. Snart fördes han till Frankrike som krigsfånge.
Ärkebiskop Nathan Söderblom spårade upp honom och bjöd honom till Uppsala för att hålla Olaus Petriföreläsningar. Schweitzer och Söderblom fann omedelbart varandra. De hade båda studerat vid Sorbonne på 1890-talet, var moraliskt drivna handlingsmänniskor, musikaliska långt utöver det vanliga, två universalgenier kallade till tjänst. De ville göra Guds rike synligt och gav aldrig upp hoppet om fred. Båda var mystiker som (med Söderbloms terminologi) satte en världstillvänd ”personlighetsmystik” högre än försjunkenhetens ”oändlighetsmystik”.
Schweitzer kom sjuk, skuldsatt och utfattig. Hans sjukhus låg i ruiner och han såg inga möjligheter att återvända. När Söderblom fick höra om hans svåra belägenhet såg han till att Schweitzer kunde resa Sverige runt och ge orgelkonserter, berätta om Lambarene och samla in pengar. Han betalade sina skulder, återvände till Afrika och byggde upp sjukhuset på nytt. En svensk stödkommitté gav under många år stora bidrag till Lambarene. Schweitzers skildringar av sitt arbete i Afrika fick spridning och den ena biografin efter den andra översattes till svenska.
Lönnebo valde Schweitzers etik som ämne
I början av 1950-talet stötte Martin Lönnebo på en av dessa böcker. Den var skriven av den franske musikkritikern Jacques Feschotte. Jag har fått den av biskop Martin. Boken är sönderläst och full av understrykningar och kommentarer med hans vingliga handstil, särskilt till avsnitten som handlar om Schweizer som filosof och mystiker och om hans etiska princip ”vördnad för livet”.
Läsningen fick Lönnebo att välja Schweitzers etik som ämne för sin religionsfilosofiska doktorsavhandling Albert Schweitzers etisk-religiösa ideal, som han försvarade vid Uppsala universitet. Där hade Schweizer 44 år tidigare för första gången utvecklat sin allmänmänskliga etik om människans ansvar för allt liv på jorden. Disputationen ägde rum 1964, året innan Schweitzer avled i Lambarene 90 år gammal.
Lönnebos bok Religionens fem språk, som kom ut 1975 (nyutgiven av Verbum 2022), är en grundritning till hans teologi, gudsbild och människosyn. I kapitlet om erfarenhetens språk återvände Lönnebo till Schweitzer, som han räknade bland världens stora mystiker. I samma kapitel skrev han också om Dag Hammarskjöld, som lärde känna Schweizer i ärkebiskopsgården 1920 och tog djupa intryck av honom, och om den för de flesta okände skomakaren Hjalmar Ekström i Helsingborg.
Djupt rotad i kristen teologi
Schweitzer hade ägnat många år åt att studera västerlandets antika och moderna filosofi men även indiskt och kinesiskt tänkande. Som Jesusforskare och präst var han djupt rotad i kristen teologi men övertygad om att det fanns en etik som gick utanför det mänskliga förnuftets råmärken och hade obegränsad räckvidd alldeles som den livsvilja ur vilken den var född. Han hade länge sökt en formel för en sådan etik när den plötsligt kom till honom som insikt eller som en inre upplysning.
Det hände en septemberdag 1915 när Schweitzer satt på den lilla flodångarens däck och tänkte och skrev: ”När vi vid solnedgången tog oss fram genom en hjord av flodhästar, kom alldeles oförberett uttrycket ’vördnad för livet’ till mig. En järnport öppnade sig och vägen blev synlig i snårskogen. Nu hade jag givits en tanke som rymde både bejakelsen av världen, livet och etiken, det ena vid sidan av det andra. Nu visste jag att det fanns en rationell grund för en världsåskådning som förenade en etisk hållning till världen och livet och förenade den med civilisationens ideal.”
Han hade funnit sammanhang och mening när han antecknade: ”En människa är moralisk endast om livet som sådant är heligt för henne, växters, djurs och andra människors liv, och när hon offrar sig själv för allt liv som är i behov av hjälp”.
Rötter i många kulturer
Han fortsatte: ”Jag är liv som vill leva, och jag existerar bland liv som vill leva. Det mänskliga samvetet rymmer ett medvetande om och en medkänsla för andra varelsers vilja att leva. Viljan-att-leva är både en evolutionär nödvändighet och en personlig andlig relation till universum. Etiken springer fram ur nödvändigheten av att respektera andra varelsers önskan att existera.”
Schweizer delade sin upplevelse med de stora mystikerna. Lönnebo beskrev den som den ”rening” och ”upplysning” som förutsatte lång inre kamp och utblottelse. De tre orden vördnad för livet sammanfattade en existentiell, enkel och universell etisk sanning. De rymde mänsklighetens ackumulerade visdom och angav ett religiöst grundmönster som omslöt alla profana delmönster.
Livsbejakelsens etik hade rötter i många kulturer men framför allt hos Jesus av Nasaret och hans efterföljare. Den manade till universell kärlek.
Schweitzer levde som han lärde
Filosofin och etiken måste börja i mänskliga erfarenheten. Allt arbete och all forskning måste vägledas av en etik som vidgade gränserna för människans solidaritet med andra varelser och inkluderade ett värn av allas liv. Långt innan ekologi blev ett vetenskapligt forskningsområde och bevarandet av arternas mångfald blev en global överlevnadsfråga insåg Schweitzer att allt levande var beroende av vartannat.
”Vördnad för livet” handlade ytterst om ett både andligt och rationellt sätt att leva och överleva. Och Schweitzer levde som han lärde. Han vårdade djur och växter, antiloper och fåglar åt ur hans hand. Efter Hiroshima blev han en hängiven motståndare till kärnvapen. 1952 tilldelades han Nobels fredspris.
Lönnebo vigde sitt liv åt jordens räddning
Schweitzer uppfattades på sin tid som godhetens och humanitetens ikon. Han förenade ödmjukt sitt musikaliska konstnärskap och sin omätliga lärdom med ett självuppoffrande liv bland de fattigaste av de fattiga. Han översatte sin evangeliska kristendom till konkret omsorg om de lidande. Hans protest mot kolonialism, fascism och militärt maktspråk, och hans gränslösa öppenhet mot andra kulturer gjorde ett bestående intryck.
Han förblev Linköpingsbiskopens förebild. Martin Lönnebo var själv en konstnär, teolog och filosof som prisade Gud för världens skönhet och välsignade människors godhet. Han vördade livet och uppfattade Gud som den bestående enheten i världens oändliga mångfald. Schweitzer levde och dog i Afrika.
Lönnebo, som själv en gång tänkt sig att bli missionär, vigde sitt liv åt jordens räddning genom att människan återupptäckte världens helighet. I årtionden ägnade han sig åt miljöarbete.
I tal och skrift predikade han omvändelse till ett annat sätt att leva för att – om möjligt – medverka till att rädda den sköra planeten Tellus – det hem som vi delar med miljoner andra arter i ett oändligt kosmos. Han vandrade över gränslösa vidder och blickade ner i tillvarons mörka djup. Han talade om den Outsäglige på ett förunderligt vackert språk, fullt av finurliga formuleringar och djärva bilder.
Vattnade den svenska kristenhetens andliga trädgårdar
I Det visa hjärtat (1989) läser jag: ”Människan är jordens präst. Hennes skönaste uppgift är att välsigna, helga allt skapat, celebrera kosmos mässa och välsigna Skaparen, människans mest gudomliga gärning. O, må Skapelsens mässa, med människan som celebrant, ljuda från jorden som vore den universums altare.” Det är svårt att tänka sig ett större uppdrag.
Jag hade skrivit en biografi om Gustav Aulén. Då ringde biskop Martin. Det var mitt i sommaren. ”Nu måste du skriva en bok om Nathan Söderblom. Han håller ju på att glömmas bort”, sa han. Jag hade andra planer, men Martin återkom dag efter dag. Till slut sa han med humor och milt allvar: ”Vi och den helige Ande hava beslutat att du skall göra detta.” Jag gav mig och lovade att göra ett försök. Martin följde mitt arbete med den vänliga uppmuntran som kännetecknade honom.
Det var Söderblom som hade inbjudit Schweitzer till Sverige för att föreläsa om sin universella etik och som personligen sett till att tusentals människor i Sverige fick höra denne mästare spela orgel och berätta om sitt arbete i Afrika. Lambarene räddades. Orden om ”vördnad för livet” fick spridning.
I förlängningen bestämde detta Lönnebos egen väg. Han fördjupade sig i Schweizers etik och såg sedan till att hans tankar genom Martins egna böcker stillsamt vattnade den svenska kristenhetens andliga trädgårdar. Han lärde människor att öva den uppmärksamhet man behöver för att känna den himmelska doften av alltings enhet i Gud. Detta förklarar möjligen hans iver att bevara minnet av Söderblom levande.
Be om vishet, leva i nåden och bevara hopp
Tillsammans med Schweitzer och Söderblom, bejakade Lönnebo den vishet han mötte i andra religioner, såg Gud i varje människa och inlät sig inte i konflikter. Han gav kyrkan ett nytt språk och oss alla hjälpmedel som förbereder oss för de stora förändringar som väntar. De tre var ”personlighetsmystiker” som prisade Gud genom att med arbete och liv tjäna Enheten, Barmhärtigheten och Visheten.
Ända till slutet av sitt liv fortsatte Martin att regelbundet ringa för att ”växla några ord med en broder i jämmerdalen”. Men framför allt för att påminna om vår kallelse att be om vishet, leva i nåden och bevara vårt hopp.
