Jürgen Moltmann var en av mina lärare vid universitet i Tübingen. Hans världsrykte samlade stora skaror studenter. Vi kunde vara 300 på en föreläsning.
När professor Moltmann hörde att jag var student från Sverige berättade han att det var tack vare Anders Nygren som han var kristen. Under Moltmanns tid i krigsfångeläger i Skottland, hade professor Nygren kommit dit från Lund och predikat. Det förändrade Moltmanns liv.
Förhistorien var att han blev uttagen som "Luftwaffenhilfer" i Hitlers armé. Där upplevde han bombningarna av Hamburg i juli och augusti 1943 med efterföljande eldstorm. Han har berättat hur katastrofen gjorde honom och kamraterna övertygade om att kriget var över. Så var det inte. Världskriget pågick ytterligare nästan två år och efter freden 1945 satt han internerad som krigsfånge hos britterna.
Professorn och senare Lundabiskopen Anders Nygren verkar under sitt besök hos krigsfångarna ha löst en stor fråga för den unge Moltmann. I både kriget och fånglägret hade han sett sina kamrater brytas ner och förtvivla. Moltmann undrade hur det kunde komma sig att de som klarade sig psykiskt förenades av att de hade ett hopp. Varifrån kommer ett sådant hopp, frågade han sig.
Anders Nygren tycks ha fått honom att inse vad det är att vara förankrad i tron på Gud. Jürgen Moltmann, som hade vuxit upp i en högborgerlig, sekulariserad miljö i Hamburg, blev nu bekännande kristen. Redan i fånglägret påbörjade han sina akademiska teologistudier.
Det var de fasansfulla erfarenheterna från krigsåren som han omsatte i sitt genombrottsverk: Theologie der Hoffnung - Hoppets teologi, som 1964 utkom på tyska. Där utgick han från Guds löften som var givna till Abraham och Sara och som spreds via det judiska folkets heliga skrifter till hela mänskligheten. Löftena fullbordades i Kristi kors och uppståndelse. Moltmann såg löftena som förutsättningen för hoppet och ur hoppet väcktes engagemang. De kristnas engagemang i samhället var för honom en självklarhet. Särskilt i Latinamerika påverkade han den framväxande befrielseteologin.
Moltmanns storhet låg i att han lyckades kombinera aktuella samtidsfrågor med djup kunskap om den kristna trons skrifter. Därför skrev han tidigt om den ekologiska krisen, situationen i Mellanöstern, tusenårsskiftet år 2000, lidandets problem, fred och väpnat motstånd, samt mötet med den östliga, ortodoxa kristenheten.
Tack vare hustrun Elisabeth Moltmann-Wenzel, själv en skicklig teolog, blev han även en röst inom feministteologin. Hon hade en uppväxt som skilde sig från makens: Hennes föräldrar var intellektuella och kristna, aktiva inom Bekännelsekyrkan, och därför med i motståndsrörelsen mot Hitler.
När jag var student i Tübingen bjöd Moltmann hem mig till sin villa högt ovanför staden. Däruppe hade vi en svindlande utsikt över floden Neckars dalgång.
När vi satt i hans bibliotek berättade han om sin uppskattning av Svenska missionsförbundet, nuvarande Equmeniakyrkan.
Sverige hade han besökt många gånger och han sade till mig att missionsförsamlingarna i Linköping och Uppsala, var hans förebilder för allt vad kyrka hette.
Sin hemvist hade Moltmann i den reformerta traditionen. Jag insåg att vi skilde oss åt i synen på sakramenten, församlingen och kyrkans ämbeten.
Moltmanns medvetande arbetade hela tiden med det senaste och i tankarna var han riktad mot framtiden. Sista gången vi sågs var 2011. Då berättade han under en lunch om sina framtidsdrömmar. På min fråga om hans nästa område, svarade han att han ville ägna sig åt sekulariseringen av Europa och hur den förändrade kontinenten. Vore han ung i dag, fortsatte han, skulle han bege sig till Kina och starta en teologisk fakultet i Peking. Den snabbt växande kristenheten i Kina, hade fångat hans intresse. Där finns mycket framtid, minns jag att han avslutade.
Mikael Mogren
