Om församlingen tror att den är mer självständig än vad den är, började detta när den fick hela arbetsgivaransvaret för prästerna. Gör om, gör rätt! uppmanar biskop Johan Tyrberg.
Så kommer på nytt diskussionen om biskopsämbetets försvagning i vår Svenska kyrka. Denna gång i en debattartikel av Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell.
Skribenterna riktar sig inte emot biskoparna utan kyrkomötet. Rätt instans att svara på artikeln bör således nomineringsgrupperna i kyrkomötet vara, men även jag passar på att ge uttryck för hur jag tror att vi kan förbättra vår kyrkas organisation. Jag tror att det handlar om minst två saker – eller sidor av frågan.
Den första handlar om det jag tidigare skrivit, bland annnat här i Kyrkans Tidning, nämligen biskoparnas ledarskap i betydelsen bestämmande.
För att påverka även de församlingar som eventuellt inte bryr sig om sin relation till stiftet och går sin egen väg behöver biskoparnas, och domkapitlens, möjligheter att fatta beslut som direkt påverkar församlingarna öka. Ska alla präster och diakoner vara stiftsanställda?
Räcker det att kyrkoherdar har sin anställning vid stiften? Ska alla församlingars intäkter i form av medlemsavgifter gå via stiften så att de kan hållas inne vid obstruktion?
Här behövs eftertanke och utredning – när kyrkan är mogen. Jag tror inte att den är det. När jag tidigare skrivit i detta ämne har jag mötts av tystnad och av personer som vill samtala med mig i avskildhet.
Hur som helst, om det är så att församlingarna har börjat tro att de är mer självständiga än vad de är, så började detta när församlingen fick hela arbetsgivaransvaret för prästerna. Gör om, gör rätt!
När det gäller biskopars beslutsfattande brukar rösträtten i kyrkomötet nämnas. Här gäller det att se upp. På ett sätt är det märkligt att en episkopal kyrka har ett högsta beslutande organ där biskopar inte får vara med och fatta besluten och å andra sidan riskerar man att uppnå det man vill undvika genom att vi får en röst var.
I dag har biskoparna större möjligheter att påverka beslut som rör kyrkans tro, lära och bekännelse än vad någon vald ledamot i kyrkomötet har. Genom läronämnden och möjligheten till särskild beslutsprövning finns möjligheter. Om man gav biskoparna en röst var så skulle vi tillsammans ha 14 röster.
Det där med att ”runda biskoparna” skulle vara mycket enkelt. Då skulle det bli ännu tydligare att biskoparna inte har något att säga till om. Enda möjligheten skulle vara att ge varje biskop ett större antal röster så att övriga ledamöters röster vägde lika.
Är det någon som vill det? Den andra möjligheten vore att ge biskopsmötet en makt i paritet med kyrkomötet. Är det eftersträvansvärt?
Den andra sidan av frågan rör biskoparnas ledarskap som inte handlar om beslutsfattande. Här har biskoparna fler möjligheter än vad många tycks se. Detta är också den del av biskopens ledarskap som flera andra episkopala kyrkor trycker hårdast på.
En del menar till och med att man bör befria biskopar från beslutsfattande för att framhäva den del av ledarskapet som kallas ”softpower”. Jag tror inte att dessa båda aspekter av biskoparnas ledarskap motsäger eller motarbetar varandra.
I höst är det val till bland annat kyrkomötet. Vad tycker ni som kandiderar? Det är ni som påverkar framtiden för vår kyrka.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR