DEBATT. Svenska kyrkan fungerar i praktiken mer och mer som en samling kongregationalistiska församlingar. Biskopen hanteras ibland som en galjonsfigur, en frontperson för varumärket Svenska kyrkan. Vi tycker oss se flera exempel på att den episkopala ordningen undermineras och att Svenska kyrkans självförståelse därmed utmanas och förändras i grunden, anser prästerna Judith Fagrell och Miriam Wredén Klefbeck.
Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Det innebär att vi har biskopar som leder sina respektive stift. Biskoparna är varandras likar, med tydligt avgränsad jurisdiktion. Ärkebiskopen är som bekant inte Svenska kyrkans chef, men primus inter pares; den främste bland likar.
Den som innehar en befattning som biskop ska bland annat svara för ledning och tillsyn (8 kap 1 § KO, Kyrkoordningen), och i och med det är biskopen insatt bland dem som genom kyrkans historia utövar episkopé. Biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet genom tiderna, kyrkans enhet och universella gemenskap (ur inledningen till 7 avd. KO). Biskopen ska både verka för kyrkans enhet och vara ett tecken på enheten.
Vad innebär det för Svenska kyrkans församlingar att hon är en episkopal kyrka? Församlingen är kyrkans grundläggande enhet, det är där evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas. Det är en självklarhet att församlingarna/pastoraten är självständiga så till vida att de har uppdraget att utöva den grundläggande uppgiften, samt har egen ekonomi och styrelse.
Självständigheten begränsas dock av Svenska kyrkans struktur och tradition med biskopsämbete och stiftsorganisation: församlingarna fogar sig frivilligt under sin biskop. Denna frivilliga underkastelse under episkopatet som en avgörande del av Svenska kyrkans ecklesiologi ställer henne i linje med andra historiska kyrkor runt om i världen.
Vi kan dock se en utveckling mot en situation där Svenska kyrkans episkopat närmast är att jämföra med landet Sverige som monarki. Ordningen finns och upprätthålls, men i praktiken tillåts det spela allt mindre roll. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka i teorin, men fungerar i praktiken mer och mer som en samling kongregationalistiska församlingar. Biskopen hanteras ibland som en galjonsfigur, en frontperson för varumärket Svenska kyrkan. Vi tycker oss se flera exempel på att den episkopala ordningen undermineras och att Svenska kyrkans självförståelse därmed utmanas och förändras i grunden, och vi menar att detta inte bara är en olycklig utveckling utan helt avgörande för kyrkans framtid.
Vi ser det i församlingarnas gudstjänstliv där laissez-faire fått råda under väldigt många år; församlingar har kunnat utveckla ”sitt” speciella gudstjänstliv med ”sina” gudstjänster – gärna uppkallade efter en specifik kyrka eller företeelse. När biskopar och andra idag manar till förnyad handbokstrohet talar man därför för mestadels döva öron. Gudstjänstlivet är det som konstituerar kyrkan, och i gudstjänsten känns den tro igen som binder samman kyrkans folk över tid och plats, och kallar till enhet. Det som är biskoparnas särskilda uppdrag, alltså.
Det har framhållits i många sammanhang redan men tål att sägas igen: kompromissen i handboksförslaget att hålla ordo strikt och resten fritt innebär i praktiken en sådan spretighet att det knappt är möjligt att igenkänna samma kyrka i olika församlingars gudstjänstliv. Gudstjänstlivet bidrar på så sätt till en söndrande utveckling istället för en enande.
Vi ser det även i Svenska kyrkans organisation. I kyrkomötet har biskoparna inte rösträtt, men finns med i arbetet och deltar i överläggningar och kan framställa förslag. Genom biskoparnas självskrivna plats som ledamöter i Läronämnden har de ett stort inflytande i kyrkomötets beredning. Dock ser vi en förskjutning av biskoparnas ställning även här. Till kyrkomötet 2016 fanns en motion (2016:29) som rörde bestämmelser om kyrkans vigningstjänst, mer specifikt om vilka krav som kan ställas på den som ska vigas till präst. Biskoparna avvisade genom Läronämnden förslaget. Ett historiskt vägval skulle visa sig infinna sig, då istället ett tilläggsyrkande bifölls som skulle kunna tolkas som en ”rundning” av läronämnden och biskoparna.
Uppenbart är att kyrkomötet finner det fullt möjligt att både fatta beslut om lärofrågor samt försöka driva igenom förändringar mot Läronämndens och biskoparnas rekommendationer. Frågan blir då självklar: om kyrkomötet i praktiken kör över eller rundar biskoparna – har vi en episkopal kyrka då?
Vad händer då om en församling väljer att ignorera eller direkt gå emot sin biskop? Det är inte en teoretisk fråga; vi ser det senast i fallet Visby domkyrkoförsamling där man öppet motsätter sig den biskopliga visitationen och till och med önskar medling (Kyrkans Tidning nummer 8/17) mellan församling och stift från nationell nivå – trots att den möjligheten självklart inte finns.
Ärkebiskopen är som bekant inte chef över biskoparna eller över Svenska kyrkan, ”nationella nivån” kan inte gripa in gentemot stiften. Strukturen är baserad på församlingarnas frivilliga underordning. Biskopen och stiften har därför också mycket begränsade medel att ta till gentemot församlingar som inte respekterar biskopens tillsynsansvar. Ämbetsbärarna kan naturligtvis ställas till svars inför domkapitlet, medan det för församlingarna/pastoraten finns mycket få åtgärder: stiftsstyrelsen kan fatta beslut om strukturförändring, samt neka eller dra in bidrag.
Varför hörs då inte fler röster för att avveckla den episkopala strukturen i Svenska kyrkan? Frågan är relevant eftersom det borde vara den naturliga följden av en så tydlig försvagande utveckling som vi och många andra noterat under lång tid. Kan det vara så att ett bakbundet episkopat fyller en funktion för den som behöver en hierarkisk, auktoritär struktur att definiera sig själv emot, men samtidigt inte har för avsikt att respektera den? Det skapar i så fall en maktposition som blir svår att utmana eller ifrågasätta, och som för den som inte är insatta i kyrkorättsliga detaljer, svår att ens upptäcka.
Vi menar att försvagningen av episkopatet i Svenska kyrkan är en konstitutionell kris och en del av Svenska kyrkans identitetskris. Den episkopala linjen är avgörande för Svenska kyrkans självförståelse, och djupt grundad i Guds ord och de historiska kyrkornas tradition.
Vi vill se ett förnyat, tydligare episkopat. Med tydlighet avser vi inte populistiska utspel utan synlighet och självständighet så att det går att föra ett öppet, konstruktivt och spänstigt samtal med både biskoparna personligen och om episkopatet som sådant. Vi tror också att det är av nöden att föra ett mer öppet samtal om den episkopala strukturen, att studera dess ursprung och vara sanningsenliga om dess framtid.
Miriam Wredén Klefbeck
komminister i Nässjö pastorat
Judith Fagrell
kyrkoherde i Sävare församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR