En moral befriad från religionens tvångströja. Det är vad Birgitta Forsman hoppas bidra med genom sin nya bok Gudlös etik (Fri Tanke). Forsman är docent i vetenskapsteori och övertygad ateist. Boken kunde utan vidare kommentarer läggas till handlingarna. Om det inte vore för att hennes sätt att resonera är representativt för hur det är möjligt att tala om religion i dag.
Tidigare i höst kom en motion om dödshjälp – rätten till självbestämmande vid livets slut – från folkpartisten Eva Flyborg tillsammans med tre andra i riksdagen. De framförde ett starkt önskemål att i denna debatt få slippa religiös inblandning, ”som mer ställer till problem än hjälper”.
Man frågar sig hur detta skulle gå till. Ska den beläggas med munkavle som har fel åsikter, där ”fel” här betyder att man inhämtat dem i fel sammanhang?

När det gäller religion tillåter sig folkvalda, skolade akademiker och debattörer som i övrigt kräver precision av sig själva att komma med starka förenklingar och affekterade utfall. Motståndaren förvägras rätten att definiera sig själv och sin ideologi. Ingen eller liten skillnad görs mellan en religions historia och dess nutid. Den som är troende är antingen bokstavstroende, och då är det fel. Eller så är hon inte bokstavstroende, och då är det också fel. Damned if you do, damned if you don’t.

En viktig förklaring till att människor dras till religion är enligt Birgitta Forsman att de vill slippa tänka själva. Och då får hon problem med troende människor som tänker själva och dess­utom har god moral: ”Jag är tacksam att de finns men förstår mig inte på dem.”
Vad är Gud? Vad är det att tro? Det råder en begreppsförvirring i hennes resonemang som känns väl igen från andra ateistiska debattörer. Om Gud är en gubbe på ett moln som dikterade varje rad i Bibeln för 6 000 år sen och fortsätter att diktera varje steg vi tar, då är hennes invändningar begripliga. Men när väldiga mängder troende inte tänker på det sättet om vare sig Gud eller de religiösa skrifterna så väljer hon att blunda för det.

Att Svenska kyrkan hellre beskriver Guds­­tro som tillit än som försanthållande förklarar hon med att kyrkan är medveten om att Gudstron är oförnuftig men nöjer sig med att den funkar bra som tröst. Ibland får man en obehaglig känsla av att vissa debattörer gör sig dummare än de är.
”Korstågen var politik, och islamismen i dagens värld är också politik”, skriver Birgitta Forsman. Ja, tillämpningen av ideologier av vad slag det vara må kan vara politisk. Det betyder inte med automatik att ideologin är politik, eller att det bara finns en enda (politisk) tillämpning. Det principiella problemet med en moral baserad på religion är enligt henne att den ”kan utmynna i precis vad som helst”. Där pekar hon ju själv på att de självständiga tillämpningarna är många. Inom alla typer av ideologier, inklusive de religiösa.

Forsman framhåller den kritiska diskussionen. Inom filosofin, poängterar hon, ställer man nya och oväntade frågor till ett gammalt välbekant material. Att man gör exakt detta inom exempelvis Svenska kyrkan vet hon om, men ändå argumenterar hon som om detta vore något oförenligt med religion.
Vad kan man göra som motpart? Den katolske patern Anders Piltz resonerade stillsamt och förnuftigt med Birgitta Forsman i radions Filosofiska rummet (4/12) men nådde ändå inte fram. Det är dags att tappa tålamodet. Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande, självständiga subjekt vi är.