Men varför göra frågan om nyateisternas vurm för det religionslösa samhället till en fråga om hur vi som enskilda troende blir bemötta? Det är en större fråga än så.
Nyateisterna blandar ständigt samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot hör självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället.

Om detta borde kyrkans företrädare tala betydligt högre. I stället hukar man vid varje angrepp från Humanisterna och vågar inte ens hävda det självklara i att om en adventssamling hålls i kyrkan är och bör den vara religiös.

Rätten att få vara religiös, inte bara privat utan som samhällsvarelse, är något vi kristna med lätthet kan driva tillsammans med muslimer, judar och andra troende. Det är nämligen inte andra troende som vill osynliggöra religionen och kyrkan utan de militanta ateisterna.

Som evangeliskt-lutherskt troende kan vi dessutom lyfta fram vår reformatoriska teologi som sätter tolkningen i centrum, inte den eviga dogmen. Är det något nyateismens korsriddare inte klarar av är det den tolkande teologin. Är det något vår tid av fundamentalism (både religiös och icke-religiös), behöver är det den reformatoriska hållningen.
Kyrkans Tidning får se upp så att kampen mot nyateismen inte blir en oreflekterad privatisering av tron.