Å ANDRA SIDAN Någon sa: Det jag finner problematiskt i bibeltexterna är inte det jag inte förstår, utan det jag faktiskt förstår.
Det är de orden som skaver och gnager. Och inte bara, tror jag, hos teologiskt fåkunniga dopföräldrar utan också hos många präster.
Vi förstår nog mycket bra vad dopet handlar om – men vi tycker inte om det. Vi tycker det vänder sig mot allt vi lärt oss är bra: jämlikhet, demokrati, medbestämmande.
Vi ogillar tanken på att vara barn i förhållande till Gud som förälder. Vi tycker allt prat om synd och mörker på något sätt är ovärdigt – förtjänar vi inte bättre än så?
Vi känner ingen vördnad vid tanken på ”allsmäktig Gud”. Vi är så impregnerade i liberal modernism att vi inte själva lägger märke till det – det verkar helt naturligt! Gudsfruktan – det var väl sådant de sysslade med på medeltiden, möjligen.
Därför är det stora kruxet i vår kyrka i dag att många präster, såväl i styrelserummet som nere på bandet, hett och innerligt önskar att de hade en annan produkt att sälja, än just ”det kristna dopet”. Men i brist på tillit till bibelordet och kanske också i brist på egna gudserfarenheter söker man göra dopet salongsfähigt.
Varför inte fylla den gamla formen med lite nytt, fräscht innehåll? Sådant som tilltalar folk. Låt en folkkär diktare skriva ny, mysig dopordning. Låt en uppsalateolog skriva avhandling om vad dopet egentligen betyder (underförstått: men som traditionen förvanskat). Och sedan, vips! känns det genast mer up to date, mer säljbart. Frågan är bara om det inte har mer med önsketänkande att göra, än med kristen tro.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR