Precis vid samma tillfällen lever vi vår kristna tro. Det är ingen dold agenda, det är omsorg och kärlek. Förvirringen när en försöker göra gott och möts av ett starkt tvivel kan skada precis som det skadar i förvirringen kring vad den missionerande agendan egentligen är.

Det är ett tungt samhällsproblem att goda handlingar alltid bär på förväntningarna om att få någonting tillbaka. Begrepp som får populärförklaringar så som karma, what comes around goes around känns rimliga och vi förstår ofta att ja, är du snäll så blir andra snälla. Nådens begrepp har inte samma självklara plats, kanske för att vi aldrig haft chans att förstå den förrän nu. Under perioder då du inte kan tvivla, där det inte ges utrymme att få testa sin egen väg, med eller utan Gud – så behövs inte nådens predikan. Det går inte att förstå sig på att vara älskad helt förbehållslöst om det samtidigt kommer med ett förbehåll.

Övning ger färdighet. Som kristen medmänniska tror jag att min största utmaning är att våga lita till att nåden gäller mig. Det är Gud som möter mig med nåd. Därefter rannsaka vad det betyder i mitt liv – jag får försöka älska andra och vara en god nästa. För det är mitt uppdrag och kyrkan behöver vara en av mina arenor för det. Övning krävs i alla våra rum. Låta samtalet ta tid, få resurser och våga fundera ... Hur rustar vi varandra för att våga lita till nåd?