Det finns många sorters evangelister i Sverige, men det glada budskapet är nästan aldrig kristet. I stället är det människor frälsta på olika dieter, inre-liv-metoder och träningsprogram som är ute för att vinna själar. En del vill också berätta om något fantastiskt nyandligt de varit med om.
Som svenskkyrklig kristen blir man ofta överrumplad över hur på en gång entusiastiskt och hårt de missionerar. I ett enskilt möte kan man känna sig fullkomligt överkörd. För är det någon outtalad lärdom man får av att växa upp i Svenska kyrkan så är det denna: du skall icke vittna.

Kyrkan har en extremt tung historisk belastning när det gäller att sprida sitt budskap:
Hemma i Sverige som en del av den världsliga makten med kyrkoplikt och husförhör. Tron var inte frivillig.
Ute i världen för den långa brottslistan med bland annat korståg, kolonialism och tvångsomvändelser.
Lägg därtill den spänning som i dag finns mellan dem som förespråkar en mission inriktad på bistånd och religionsdialog och dem som vill att kyrkan räddar världens själar från att gå evigt förlorade. Allt sammantaget är det inte konstigt att ämnet mission fortsätter att vara laddat. Och att Svenska kyrkan insett behovet av att formulera missionens vad, hur och varför.
Nu är det inte så att Svenska kyrkan står och väger mellan en predikande och en socialt engagerad mission. Kyrkan kommer med all rätt att fortsätta arbeta ute på fältet för mänskliga rättigheter, fred, hälsa och dialog. Men problemet med missionens trosbekännelse måste beaktas.

Så fort det blir tal om att vittna så väcks invändningar med ord som ”envägskommunikation” och ”dold agenda”. Förståeligt med tanke på alla övertramp som gjorts. Men det måste finnas ett sätt att stå för evangeliet utan att köra över eller idka andlig utpressning (du får det här matpaketet om jag får din själ).
Frågan som biskop Krister Stendahl ställde i slutet av förra seklet väntar fortfarande på sitt svar: ”Hur kan jag sjunga lovsång till Jesus utan att nedvärdera andra?” Då talade han specifikt om religionsteologi, hur kristendomen ska ställa sig till mångfalden av religioner med olika sanningsanspråk. Men det är ju såna frågor som blir högaktuella i missionens möten med andra trosuppfattningar och kulturer. Konsten att kombinera kraften i den egna övertygelsen med respekten för andras integritet och värdesättandet av vad andra har funnit.

I veckans KT berättar en missionär att hon inte vill kännas vid den beteckningen och att man i flyktingarbetet i Somalia måste mörka att man kommer från en kristen organisation. Med all respekt för de säkerhetsmässiga aspekterna i vissa projekt, är det en brännande fråga hur kyrkans utlandsarbete signalerar identitet och tillhörighet.
Vi behöver en mission som kommunicerar tron i både ord och handling. Det måste finnas ett hedervärt sätt för kristna att vittna.