Då blir döden inte slutet, utan början på något helt nytt i en tillvaro bortom den fysiska.
Vi behöver faktiskt inte föreställa oss att det är vår kanske gamla och skruttiga kropp som bara uppstår igen, och att vi haltande ska ta oss fram genom döden. För så tänker människor spontant när vi talar om ”kroppens uppståndelse”.  Särskilt eftersom uppståndelsetanken är så central i kristendomen finns det goda skäl för att inte skapa omotiverade hinder för människor att kunna ta till sig tron på uppståndelsen. I det 15:e kapitlet i 1 Kor påminner Paulus oss om att fröet som sås inte är likt den blivande växten. ”Av ett slag är jordiska kroppar, av ett annat himmelska” skriver han vidare.

Kristen tro betonar något mer än den i dag vanliga föreställningen, att vårt jag efter döden liksom bara uppgår i ett opersonligt Världsallt. Den gamla betoningen av just ”kroppens uppståndelse” har i stället med hela vår identitet att göra. Den person jag är och det namn som en gång bekräftades i dopet försvinner inte med kroppens död och upplösning.

Personligheten är inte bunden till den fysiska kroppen. Även när vi blundar och inte ser kroppen, har vi en mental bild av oss själva. I den bilden ingår våra erfarenheter och minnen, vårt namn och våra sociala relationer. Det är denna reflex av hela vårt jag, kropp, själ och ande som formar identiteten, inte den biologiska kroppen i sig.

Det är detta jag som enligt det kristna hoppet, väglett av Herren Kristus, ska kunna finna vägen till en tillvaro av ljus, frid och kärlek i Guds närhet, utan att vår personlighet försvinner. Därför får vi också tänka oss att vi en gång möter dem som har gått före oss, utan att behöva föreställa oss att det sker rent kroppsligt.
Det viktiga är tanken på att det finns en fortsättning bortom den fysiska kroppens oundvikliga död, och att Jesu uppståndelse, hur vi än tänker oss den konkret, är ett löfte om detta.
Påsknattens mysterium hjälper oss att ana allt mer av det vi nu bara kan ana dunkelt såsom i en spegel.