För några veckor sen var det midfastosöndag och evangelietexten handlade om när Jesus med hjälp av fem bröd och två fiskar lyckades utfodra fem tusen människor. En text som i predikstolar landet runt brukar utlösa SM i hur man undviker frågan.
Det alltför kroppsliga stör ordningen. Så länge predikan kan röra sig kring det inre livet och det vardagsnära är vi på den säkra sidan. Men vid några tillfällen under kyrkoåret utmanas den andliga trevnaden med påstådda mirakel, brott mot naturlagarna och motbilder till den allmänna mänskliga erfarenheten.
På söndag är det dags igen. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Den ultimata förolämpningen mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag raljerar inte över de mycket verkliga svårigheter människor har att tro på detta. Att Jesus på riktigt blev levande efter döden, och att det innebär att vi andra också en gång kommer att uppstå. Men poängen är den att allt annat vi tror på, alla slutsatser vi dragit om vem Gud är står och faller med uppståndelsen.
Det är uppståndelsen som gör Jesus till något annat än en profet och förebild som torterades till döds. Undret med brödet och fiskarna kan vara en symbolisk berättelse om Jesu gudom och Guds engagemang i vår dagliga försörjning. Men uppståndelsen går inte att komma runt. Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse.

I remissvaren till nyöversatt trosbekännelse, som Kyrkans Tidning skrev om i förra numret, är meningarna delade om det är ”de dödas” eller ”kroppens” uppståndelse vi ska bekänna. Invändningarna mot ”kroppens” handlar om att folk kommer att tolka det alltför bokstavligt.

Det är sant att människor ställt oroliga frågor om vad som händer på uppståndelsens dag för den som donerat organ. Och att ännu fler tycker att just påståendet att kroppen är mer än ett skal hör till de mer oattraktiva aspekterna av kyrkans efter-döden-förkunnelse. Men fördelen med formuleringen ”kroppens uppståndelse” (förutom att det ligger närmare orginaltexten) är att det helt enkelt gör uppståndelsen mer verklig.

Vi är kroppar. Det är så Gud har skapat människan. Jesus uppstod enligt Bibeln med kropp och sår i behåll. Exakt vilken form kroppen har efter uppståndelsen är helt okej att låta vara osagt. Trosbekännelsen behöver inte vara lättfattlig, problematiserandet är prästernas jobb.
Kroppsligheten i påskdagens evangelietext har fördelen att det inte längre går att tala om Gud med små bokstäver. Att det faktiskt hände något helt nytt, obegripligt men avgörande.
Kyrkan behöver inte känna sig besvärad av obegripligheten,
bejaka den i stället. Den troende människan erkänner att Gud är större. Aldrig är det tydligare än till påsk.