Bredden och mångfalden tas inte till vara på utbildningen

Jesus kallar oss att gå på den smala och svåra vägen. Denna väg är smal för varje människa och likväl är den smal för kyrkan som sådan. Svenska kyrkans väg går ofta mellan mångfald och enhet, mellan skrivbordsprodukter och brinnande viljor, mellan bjälken i det egna ögat och flisorna i syskonens ögon och således mellan de många teologiska traditioner som ryms inom vår kyrka.

Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) har därför ett stort ansvar att vara en plats där kyrkans bredd företräds. Där formas kyrkans ledare – präster, diakoner, musiker och pedagoger. Vi önskar att SKUI vore en förebild i förvaltandet av kyrkans bredd och vår upplevelse av året på SKUI är att så sällan var fallet. Som framgår av terminerna då vi tog examen är detta inget nytt eller enstaka fenomen.

Det har krävts reflektion och känslomässig ansträngning för att kunna sätta fingret på var det brister. Denna artikel är ett försök att sammanfatta detta och mana till förändring.

Vi är inte främst Svenska kyrkan utan Kristi kyrka, en del av den världsvida kyrkan, i Sverige. Det allmänkyrkliga perspektivet lyser emellertid med sin frånvaro i SKUI:s undervisning. Det som framträder är ett svenskkyrkligt perspektiv som är ett av många i Svenska kyrkan och endast en skärva av alla som ryms i Kristi världsvida kyrka.

I teorin är alla perspektiv välkomna, men i det teologiska samtalet är det få som ryms, även om de tillåts att yttras. Detta tar sig mycket subtila uttryck och är svårt att återge i text; det var oftast något som gick att känna i rummet. Det antogs i regel att alla tyckte likadant och att de som avvek från denna gängse uppfattning säkert fanns, men inte här – möjligtvis stöter man på dem i en församling någon annanstans.

Många har erfarenhet av att sitta tysta och bli omtalade som ett problem på grund av en bibel-, kyrko- eller sakramentssyn som avviker från den som SKUI i någon mening representerar.

Det finns något mycket osunt med en kyrka där teologiska minoriteter – inte heretiker, bara minoriteter – inte välkomnas som en del av den gemensamma framtiden. Som student på SKUI kan man få intrycket av att det i Svenska kyrkan inte finns någon annan teologi än den som representeras på SKUI, vilket naturligtvis inte är sant.

Eftersom SKUI är den plats där kyrkans ledare slutligen formas, bör det vara en plats där flera berättelser berättas för att prata med Chimamanda Ngozi Adichies ord. Hon talar om ”the danger of a single story”. Hennes skarpa blick kommer väl till pass även här:

”Den enda berättelsen skapar stereotyper och problemet med stereotyper är inte att de inte är sanna, utan att de är ofullständiga … Konsekvensen av den enda berättelsen är denna: den berövar folk på deras värdighet … Det betonar på vilket sätt vi är olika, snarare än hur vi är lika.”

Bredden och mångfalden tas inte till vara. Kyrkans och Guds berättelse är främst en men i olika traditioner tar den sig olika uttryck.

Svenska kyrkan är som bekant en bred kyrka. Denna bredd uttrycks konkret i våra församlingar; några minuter från SKUI kan man möta lågkyrkligheten i EFS, det högkyrkliga arvet från Fader Gunnar, allt där emellan och ut-över. Svenska kyrkan har historiskt sett kultiverat många fromhetstraditioner men ibland misslyckats att ta vara på dem.

Avsaknaden av en teologisk bredd är ett problem då många inte ryms inom det som presenteras som ”mainstream Svenska kyrkan”, en beklaglig term och ett tydligt ställningstagande som ofta återkom. Vår upplevelse är att den teoretiska utbildningen på SKUI medvetet är anpassad för att representera denna något oklara fåra som kallas ”mainstream Svenska kyrkan”.

Å ena sidan rymmer Svenska kyrkans arv en bredd av rika teologiska traditioner. Flera inomkyrkliga rörelser har inspirerat vår kyrka genom åren. Än i dag ryms en mångfald traditioner i Svenska kyrkan – åtminstone på församlingsnivå.

Samtidigt är SKUI en plats som står i en tydlig teologisk tradition. När kyrkan välsignats med en sådan bredd måste den tas till vara! Därför behöver SKUI, genom anställda, kurslitteratur, gästföreläsare med mera, i större utsträckning representera Svenska kyrkans bredd.

Avslutningsvis vill vi återknyta till den smala vägen. Om vi tänker oss att kyrkan går på en väg, blir vägen trång och smal om kyrkan tillåts vara bred. Är kyrkan däremot smal, då blir vägen som hon vandrar bred. Jesus kallar oss som bekant att gå på den smala vägen.

Poängen med Jesu liknelse är att den breda vägen är enkel medan den smala är svår och omgärdas av diken. Att samla alla kyrkans stift och traditioner på ett utbildningsinstitut är en svår uppgift i sig. Därför krävs ansträngning från SKUI:s håll för att härbärgera och bejaka den teologiska mångfald som vi vet finns i vår kyrka. Denna ansträngning saknas i hög grad i dag och här efterlyser vi förändring.

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Peter Sader, Lund VT20
Staffan Schmidt,  Lund VT20
Erik Gislason,  Lund VT20
Mathias Sånglöf, Uppsala VT20
Simon Tjärnén, Lund HT19
Eric Ericsson, Lund HT19
Annica Sundkvist, Uppsala HT19
Pontus Adefjord , Uppsala VT19
Karolina Adlarsson, Uppsala VT19
Peter Berntsson, Uppsala HT18
Jonatan Janerheim, Lund VT18
Staffan Birgersson, Lund VT17
Victor Hjort, Lund VT17
Måns Norrsén, Lund HT17
Joel Göransson, Lund HT17
Kalle Karlsson, Uppsala VT16