Detta skapar många frågeställningar och konflikter kring den ekonomiska ”kyrkopolitikens” relation till församlingsbornas värderingar. Alternativet att bygga om prästgården till församlingshem och sälja nuvarande församlingshem, väcker stor oro hos församlingsmedlemmarna. Det är helt byggt på gåvor och ägs i juridisk mening inte av kyrkan.

Församlingsborna byggde sig ett trivsamt församlingshem på egen hand, med hjälp av gåvor och donationer – (utan lån?). Församlingshemmet stod färdigt 1983. I dag menar Leksands kyrkliga samfällighet sig kunna sälja församlingshemmet och lägga pengarna på en ombyggnad av prästgården. Båda behövs, plus en egen ”herde” för att kunna aktivera församlingens unga generationer i kyrkans verksamhet.

Mitt förslag till Västerås stifts stiftstyrelse att i prästgården skapa ett ”ekoteologiskt centrum” för stiftets miljöarbete sågades direkt, se stiftstyrelsens protokoll 2010-11-18. Prästgården ligger bara cirka två kilometer från Sveriges största naturrum.  En av människan förstörd livsmiljö behöver en kyrka som förstår vad det handlar om. Därför finns skäl att i vår tro börja se vår miljöförstöring som uttryck för brist på moralisk medvetenhet.

För Siljansnäs församling finns därför i dag direkta behov som inte kan förbises. I första hand behövs en ny herde, dessutom saknar den kyrkomusikaliska verksamheten egna lokaler.
Prästgården i sig har dessutom ett kulturhistoriskt värde som inte staten har råd att värna. Alltså faller ansvaret på församlingen.
När dessutom Leksands kommun ligger långt efter med sitt äldreboende finns också där akuta behov. Att sälja församlingshemmet mot församlingens vilja är för mig både ett kulturbrott och en illegal handling.  

Olle Lundback
Siljansnäs