Kyrkliga handlingar är inte privata ceremonier

Efter att snart ha varit präst i oavbruten tjänst i 30 år har jag genomfört åtskilliga kyrkliga handlingar och gudstjänster. Eftersom jag tjänstgör i en stor församling i en Stockholmsförort med en medeltida kyrka har vi många dop, vigslar och begravningar.

När jag började som präst var det lättare att planera och genomföra dessa handlingar eller gudstjänster. De flesta människor som jag mötte hade respekt för kyrkan och våra gudstjänster och hade inte behov av att manifestera sitt jag och just sina idéer om hur dessa gudstjänster skulle gestaltas och genomföras. Man litade på att vi i kyrkan visste och kunde genomföra de kyrkliga handlingarna på ett bra sätt.

Under senare år har det blivit annorlunda. Många som jag möter anser att dopen, vigslarna och begravningarna är deras privata ceremonier, som vi som kyrka är skyldiga att genomföra efter deras önskningar. De är beställare och vi är utförare.

Vad som ofta är viktigt är musiken, som alltmer ska vara digital och hämtad från deras privata Spotifylista. Dessutom är det viktigt hur det kommer att se ut på bild. Vi lever i en bildkultur. Orden och budskapet i gudstjänsterna hamnar alltmer i bakgrunden. 

Jag har för första gången träffat på en bröllopskoordinator i samband med en vigsel. Det var inte någon positiv upplevelse. Koordinatorn hade redan i förväg kommit överens med brudparet om hur vigseln skulle te sig och det var inte mycket som var i överensstämmelse med vår kyrkas ordning och tradition. Fokus var på kläder, musik och hur paret, marskalkarna och tärnorna skulle röra sig i rummet och det hela påminde om en modevisning eller en performance, som givetvis skulle strömmas och läggas ut på alla tänkbara sociala medier. 

I samband med begravningar har jag mött framför allt en begravningsbyrå där representanterna påminner om den bröllopskoordinator jag nyligen träffat. De är vänliga och trevliga så länge jag accepterar att det är de som bestämmer och sätter agendan och att jag som präst är följsam och inte ifrågasättande. Vi vill vara en öppen folkkyrka, där alla är välkomna och känner sig mottagna och sedda, men vi har också en ordning att följa och ett uppdrag som kyrka, så att vårt budskap inte urvattnas.

Vår kyrkas utmaning i varje tid är att möta förändring och samtidigt behålla vår identitet och vårt uppdrag, som evangelisk luthersk kyrka. Jag uppskattade verkligen Caroline Krooks Biskopens råd och anvisningar för Kyrkliga handlingar i Stockholms stift, som utkom 2003, men är väl medveten om att tiden sedan den skrevs har gått och att vi nu skulle behöva nya råd och anvisningar, som är anpassade till vår samtid. Några axplock ur skriften: ”Ju mer sekulariserad en familj är, desto viktigare är det att dopet sker i kyrkorummet. Undvik så långt som möjligt hemdop eller trädgårdsdop om det inte finns mycket speciella skäl.” Här håller jag fullständigt med. Det finns en poäng med att de kyrkliga handlingarna äger rum i en kyrka, ett helgat rum och inte var som helst. Rummet har en stark betydelse och kraft i sig. 

När det gäller begravningar har jag erfarit att människor önskar att griftetalet framför allt blir ett minnestal över den som har avlidit. Många gånger har jag tagit del av tjocka pärmar med fotografier och långa biografiska berättelser, som i sig är intressanta och viktiga att berättas och ta de lav, men det finns en risk i att vi tonar ner griftetalets mening, som är att ”först och främst handla om dödens allvar och evighetens hopp. Jag tror att vi ofta talar för mycket om den som har dött och för lite om Kristus” för att citera Caroline Krook. 

Något som jag uppskattar är formuleringen i den Codex Ethicus, som också kom 2003, där det om de kyrkliga handlingarna står: ”De kyrkliga handlingarna är aldrig privata, men bör innehålla ett personligt tilltal. Prästen är alltid ett redskap för att förmedla kyrkans omsorg och engagemang.” 

De kyrkliga handlingarna är kyrkans grundläggande uppgift och som sådan viktig och omistlig. Arbetet med dessa är oftast förenat med stor glädje. Vi möter människor, som står vid en gräns i livet och de söker upp oss för att de fortfarande har förtroende för kyrkan. Födelsen, kärleken och döden är livets brytpunkter och när vi står inför dessa händelser finns kyrkan, som tröstare, vägledare och följeslagare. Vi ska vara lyhörda och tillmötesgående och samtidigt kunna vägleda och vara tydliga; utmaning och möjlighet för vår kyrka i tiden.
 

Anders Isacson, präst i Solna församling