I en debattartikel iKyrkans Tidning nummer 45/16, uppställs ett önskemål från vikarierande komminister Kåre Strindberg om att Katolska kyrkan ska häva exkommunikationen av Martin Luther.

Ställd inför en närmast identisk fråga svarade dåvarande kardinal Joseph Ratzinger – mångårig prefekt för Troskongregationen, sedermera påve under namnet Benedictus XVI – på följande sätt redan för över 30 år sedan:

”För att göra rättvisa åt denna fråga måste man skilja mellan exkommunikation som en rättslig åtgärd mot en enskild person inom ramen för Kyrkan som en rättslig gemenskap, å ena sidan, och grunderna för en sådan åtgärd, å den andra. Eftersom kyrkans jurisdiktion bara sträcker sig till levande personer så upphör en exkommunikation i och med döden.

Följaktligen blir varje fråga om upphävande av Luthers exkommunikation överspelad; Luthers exkommunikation tog slut i och med hans död eftersom domen efter döden tillkommer Gud ensam. Luthers exkommunikation behöver inte hävas; den har sedan länge upphört.”

(Från artikeln ”Luther und die Einheit der Kirchen. Fragen an Joseph Kardinal Ratzinger”, i Internationaler katholische Zeitschrift: Communio, 12, nr 6 [november-december, 1983], ss. 568-582; här s. 570 [artikelförf. övers.])

Det synes alltså som att det i önskemålet ligger ett missförstånd rörande hur Katolska kyrkan här på jorden förstår sin jurisdiktion. Vad man löser och binder här på jorden är visserligen bundet och löst i himlen, enligt självförståelsen (jfr. Matt. 18:18).

Men i och med att en människa dör passerar hon ju också bort från det jordiska, och därmed det som ligger under den jordiska kyrkans domvärjo. Kyrkan kan alltså inte upphäva exkommunikationen eftersom denna ”sedan länge upphört” (nämligen sedan 1546, när Luther dog).

Ratzinger/Benedictus går dock sedan vidare och säger att vad man däremot kan göra är att behandla grunderna för exkommunikationen, och se hur man kan gå vidare med dessa mer teologiska frågor i dag. Och det är ju också det den ekumeniska dialogen handlar om.

Kanske är det också mer fruktbart att koncentrera på detta.

Erik Åkerlund

lektor i filosofi, Newmaninstitutet