Jublet bröt ut när Peter Englund berättade att årets Nobelpris i litteratur tilldelats Tomas Tran­-strömer, och det spred sig över landet och klingade ut över världen.
Skeptiker brukar dissekera akademien och valet. Efter de första decenniernas glatt nationalistiska  premierande av de egna, blandades det svenska bemötandet med vasst fördöman­de när Harry Martinson och Eyvind Johnson fick priset. Konst och skapande av den yppersta kvaliteten ska också klara hårdhänt opposition.
Så varför denna så förbehållslösa glädje?
För att människan Tomas Tranströmer med det kristallrena konstnärskapet och den oförsonliga sjukdomen efter tålmodig och kravlös väntan får det optimala erkännandet.

Jag läser hans samlade dikter igen, en volym på 316 vackert typograferade sidor, resultatet av 42 års publiceringar, och begriper inte hur han hunnit med. Dessa svindlande broar från iakttagelse över tanke till bild – dessa få ord som har sin definitiva form och precisa betydelse bortanför det uppenbara. Så mycket arbete.
Med de andra Nobelprisens logik – att det kan ta ett decennium eller två, tre innan konsekvensen av en landvinning i kemi, fysik eller medicin står klar – kan de många åren från Sorgegondolen 1996 till hösten 2011 kännas viktiga och riktiga. Tomas Tranströmers poesi har inte förklingat, utan djupnat.
Priset till Tomas Tranströmer svarar på vår längtan efter ett absolut värde. Vi behöver vila i ett förbehållslöst erkännande, inte minst i en tid av stor osäkerhet.
Vår nära framtid ser mörk ut. Vi dras in i en ekonomisk kris som beror på så allvarliga skador på vårt rotsystem, i form av samhällsfunktioner, ekonomiska system och internationellt samspel, att det kan ta decennier att läka. Det ställer enorma krav på beslut och ledarskap. Tilliten är på väg att bli en bristvara.

Det är som en symptomatisk ironi att samma dag som akademien ger Tomas Tranströmer Nobelpriset så skrapar Aftonbladet på Håkan Juholts yta och finner att han dribblat med boendeersättningen från riksdagen. Är det av obetänksamhet är det uppseendeväckande; är det medvetet är det katastrofalt. En av dem som ska ha vårt förtroende har slarvat med det.
Nära oss vittnar den intensiva debatten om kyrkans identitet om behovet av klarhet och tydlighet, av att det som syns vara något också ska vara det. Inte givet enkelt, men trovärdigt.
Vi behöver Tomas Tranströmer.

Anders Ahlberg

… Å ANDRA SIDAN

Gräset har en grön chef

Teologifestivalen har som en av sina deviser att teologi är en konstart för jordens överlevnad. Här ställs teologi sida vid sida med poesi, konst, musik och dans. Det finns ett släktskap mellan teologi och de skapande konsterna. Med huvudledarens ord har det med absoluta värden att göra, med tillvarons gudomliga djup. Dessa kan bara uttryckas metaforiskt. Kanske är det därför som konstnärer och poeter hyllas med sådan värme. De säger något omistligt om livet som bara kan uttryckas med på en gång känsla för närhet och en respekt för det avstånd som också finns mellan människa, skapelse och Gud.

Jordens överlevnad är beroende av jordens konstnärer. Redan i Klanger och spår, 1966, skrev Tomas Tranströmer några ord som förebådar både miljöväckelse och ekoteologi: Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig. Sällan har tron på Gud som Skapare uttryckts på ett så enkelt sätt. Den Gud som älskar livet kallar oss att älska livet.

När jag häromdagen hörde ekoteologen Per Larsson, aktuell med Skapelsens frälsning, förstod jag plötsligt att klimatkrisen på många sätt är en existentiell och en andlig kris. En kris i vår relation till tillvaron, till livet. Vi kan inte tjäna både obegränsad tillväxt/Mammon och Gud. Konstnärerna, författarna och de skapande teologerna kan hjälpa oss att återfinna en livsbejakande relation.

Kyrkan har traditionellt varit en viktig arena för de skapande konsterna. Varken Michelangelo eller Bach skulle ha blivit vad de blivit utan kyrkans sammanhang. Tomas Tranströmer har alltid stått på egna ben och som psykolog haft möjlighet att försörja sitt skapande. Hans viktiga insats i den statliga Bibelkommissionen är mindre känd. Här arbetade han med översättningen av Psaltaren från 1982 fram till sin stroke 1990 då han ersattes av Agneta Pleijel.

Anna Karin Hammar