Kvällen lång har jag funderat. Borde vi inte lägga  "människoben till görat" ?
Lägga människoben till - det är ett gammalt finlandssvenskt, kanske åländskt, uttryck. Det handlar om att göra  en ansträngning, jobba på, ta i.

När jag viger par, finns där ofta en  fråga innanför skallbenet: kommer det här paret att lägga människoben till - eller är  de med i skilsmässostatistiken  om några år?

Du går, Du Ann, för att vi präster talar fel till Dig. Vi talar som vår verklighet lärt oss: till dem som aldrig eller sällan går i kyrkan. Eller till dem som uttrycker obekvämlighet inför liturgin. Den är ju sannerligen inte att förstå sig på. Knappt att vi präster begriper vad vi gör och inte gör där vi virrar mellan ambo och altare, koret och den folkliga mittgången.

Tänk det Du! Du hade möjligheten att säga till den prästen: Men kära Du ängslas inte! Jag är kyrkovan och kan liturgin!
Vad stängde Din mun då? Trodde Du inte att prästen skulle  förstå vad Du ville ha sagt?

I alla kärleksrelationer lurar besvikelsen som gammelgäddan i vassen. Jag är här men vars  är Du?

Kyrkan är inte ett det. Kyrkan är ett Du och Jag.
Det är altarklädet och nattvarden, Din stilla bön och Dina tårar, Dina tvekande steg mot altaret  vid nattvarden.
Det är urnnedsättningen  vid Västra Frölunda kyrkogård och det är Kyrkbänken  vid köpcentrat Frölunda Torg. Kyrkan är köpcentrumprästens alla tillkortakommanden men också hennes  stilla hemliga glädje över  orden som möjligen bar.
Kyrkan är begravningen som blev en besvikelse  för de närmaste och själavårdssamtalet som lyfte mot himmelshöjd.

Kyrkan är vigseln där barnen stojade och dopet där babybarnen skrek så ingen hörde ett dugg. Den är Dina förväntningar och prästens  mänskliga begränsning.

Kort och gott: kyrkan, det är Du och jag. Det är Duets och Jagets eviga, ofullkomliga  möte. Där vi fumlar, felar, brister i jubel, finner och mister.  Av gud må vi vänta oss kraften.

Det är Bonden Paavos eviga bön och bekännelse.

Aldrig att kyrkan kan vara eller bli de perfektas möte.

Kära Ann Heberlein!  Det är rätt  av Dig att lämna oss men Du är också välkommen åter  någon dag när vanlig mänsklig oförmåga  går att uthärda och när Guds jublande himmelshöjd vill dig och mig något!

Lisa Sorvoja  
köpcenrumpräst Frölunda Torg Göteborg