Är livet slut när man är 79 eller 92? Nej, även någon som är gammal kan se på sin ungdom med nya ögon, och också göra planer för framtiden.
Det är grunden för livsberättargrupper, ett koncept som utvecklats av Linnéuniversitetet. Diakonen Britt Jonasson arbetar med sådana samtalsgrupper i Kalmars pastorat, en satsning som fått betyda mycket för flera äldre.
– Äldre får minnas tillbaka och på ett sätt knyta ihop säcken, men det handlar inte bara om det. De får också se framåt i livet, det behöver även de få göra, säger hon.
Stort gensvar
Britt Jonasson har gått den utbildning som studieförbundet Sensus ger för att kunna leda livsberättargrupper.
– Det är en strukturerad metod man arbetar efter, och utbildningen gav mig ett verktyg att använda, säger hon.
För att få deltagare till gruppen annonserade pastoratet i lokaltidningen. Gensvaret blev stort den första gången. I den samtalsgrupp som pågår denna höst är deltagarna något färre.
– Man ska inte vara för många för att det ska bli bra samtal. Sex eller sju stycken är lagom, säger hon.
Har arbetat som diakon i 35 år
Under den första träffen utgår man från ett gemensamt minne, en historisk händelse som alla kan relatera till. Denna gång blev det månlandningen. Sedan pratar man om egna minnen från barndom, ungdomstid och vuxenliv under senare träffar.
Britt Jonasson har arbetat som diakon i 35 år, och är van vid att leda samtal i olika former. Det är erfarenheter som hon har nytta av även i livsberättelsegrupperna.
– Folk har olika lätt för att berätta om egna minnen. Då får man ställa frågor för att underlätta för personen, säger hon.
Hennes råd är att våga ställa frågor, även de som kan uppfattas som lite obekväma.
– Det är viktigt för att kunna göra det som är svårt talbart, och visa att vi inte ryggar tillbaka för sådana ämnen. Att prata gör det möjligt att få en annan vinkel på upplevelserna. Men vi tvingar förstås ingen, säger hon.
Bra att tänka på under ett samtal
Det är också viktigt att ingen dominerar samtalen, eller att man avviker för mycket från träffens ämne.
– Vi försöker att hålla på ramarna, så att om någon berättar om vuxenlivet när vi ska prata om barndomen så får man säga till.
Hur gör man det på ett trevligt sätt?
– Vi säger att vi kommer träffas fler gånger, och att vi sparar din del av berättelsen till när det är dags att prata om vuxenlivet.
Viktigt att respektera reglerna
För att människor ska öppna sig så krävs det en trygg och trevlig miljö. Alla som deltar får i början komma överens om ett antal förhållningsregler, till exempel att det som sägs i rummet inte förs vidare och att man meddelar om man får förhinder. Deltagarna undertecknar överenskommelsen för att verkligen understryka vikten av att respektera reglerna.
– Människor öppnar sig och pratar om det som kan vara känsligt. Man visar varandra ett stort förtroende, och jag tror att löftet att man inte för något vidare bidrar till det, säger hon.
Livsberättargrupperna, men även andra möten med människor, är det som ger Britt Jonasson störst glädje i tjänsten som diakon.
– Det behöver inte vara så stort och märkvärdigt, men kanske att en människa känt att hon blivit tagen på allvar. Då vet jag att jag gjort skillnad, säger hon.
Upplever att den diakonala situationen ändrats
Britt Jonasson är en av fem diakoner i Kalmar pastorat. Hon upplever att den diakonala situationen har förändrats de senaste åren. Den ekonomiska utsattheten gör att allt fler människor söker hjälp hos Svenska kyrkan.
– Det är ett mycket hårdare tryck, och det finns inte resurser att möte det. Det är något som vi diakoner talar mycket om: hur vi ska prioritera och synliggöra den verklighet vi möter.
