En befrielse att prata om de svåra frågorna

Malin Nordström och Ulrika Persson vill att människor ska våga prata mer om döden och om sin begravning. Foto: Mikael M Johansson

När Ulrika Persson blev svårt sjuk hade hon aldrig pratat med sin familj om döden eller hur hon ville begravas. Nu har hon ändrat på det. ”Det är en känsla av befrielse när du har pratat om det. De oroliga tankarna rensas bort.”

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

Få tillgång till allt på sajten!

Första månaden 9 kr (ord pris 125 kr) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Begravning
Malin Nordström och Ulrika Persson vill att människor ska våga prata mer om döden och om sin begravning. Foto: Mikael M Johansson

Ulrika har tillsammans med väninnan Malin Nordström skrivit Refrängen, en bok om livet – typ (Stevali) som ska få oss att s amtala död och begravning. I rätt tid. Innan det är för sent.

– Vi vill ge råd, fakta och uppmuntran till samtal, säger Malin Nordström.

Boken innehåller allt från information om vad man får göra vid en begravning till tips hur man skriver sitt testamente. Den påminner om att vi borde fundera över vad vi är riktigt stolta över här i livet, vilken musik som bäst beskriver oss, vilken välgörenhetsorganisation som ligger oss varmast om hjärtat eller praktiska saker som hur vissa värdesaker kan delas upp.

– Men den ska inte ses som en konkurrent till Vita arkivet, säger Malin Nordström. Snarare som ett komplement.

En del av sidorna är vikta för egna anteckningar, tankar som säkert dyker upp under läsningen.

– Boken är finstämd och väl avvägd, säger Ulrika. Den fick inte bli för tung, då hade den missat sitt syfte.

– Döden tas upp ganska lättsamt. Vi gör den inte till någon stor grej.

Refrängen, en bok om livet – typ var ute i bokhandeln i mitten av mars. Projektet hade tagit knappt ett år. Ett år från det att Ulrika hade fått det smärtsamma beskedet att hon hade obotlig cancer.

– Det har varit bra för mig att jobba med boken, säger hon. Vi har skickat roliga texter, sms, bollat idéer och dråpligheter. Jag har kunnat ställa mig lite utanför min sjukdom och får lämna något vidare till andra.

– Jag hoppas verkligen att människor vågar prata mer om döden och om sin begravning. Kanske kan boken bli en gå bort-present?