Ylva Eggehorn skriver inte för att trösta

Det är en strålande vårdag när Ylva Eggehorn tar emot på Hannagården, det hundraåriga missionshuset som hon och maken Georg köpte i början av 1970-talet. Aprilsolen värmer de faluröda träväggarna, intill står en klockstapel. Vårblommor letar sig upp ur fjolårsgräset, hon ber om ursäkt för att de inte hunnit städa efter vintern.

Det är fastetid, snart påsk, passionsdramat väntar. Från liv genom död till liv, ett tema hon ofta återkommer till.

Den starkaste berättelsen är den om Petrus, tycker hon. Han gör bort sig totalt, förnekar Jesus, och allt slås i spillror när Jesus dör. När Petrus återvänder med båten efter att ha fiskat på sjön, ser han den uppståndne Jesus på stranden. Han grillar fisk över en eld. Utan förebråelser frågar Jesus om Petrus är hungrig och om han älskar honom.

 – Han håller ingen presskonferens när han kommit tillbaka, utan han sitter där och har fixat frukost. En bättre berättelse finns inte.

Hedersdoktor i Uppsala

Nyss fyllde Ylva Eggehorn 75, i fjol blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet och i år ger hon ut två böcker. Nästa år kommer en ny diktsamling ut, Backtimjan.

Livet händer, för fullt tycks det.

Sin första vuxendikt Havsbarn skrev hon när hon var elva. Hon förstod själv att den var märkvärdig, så hon gav den till sin farfar i present. Den gav sedan namn till hennes debutsamling som kom när hon var 13 år.

Dikten har funnits med i flera av hennes samlingsvolymer genom åren. I den nyutkomna boken Texter – där en annan röst kan höras är den också där. Varför?

– Jag börjar tycka att den är ett emblem för allt. Diktjaget känner en samhörighet med stenen, sen rycks känslan bort. Det är människans villkor.

Vad finns kvar av Ylva, 11, i Ylva, 75?

– Det mesta finns kvar. Jag tror det är läsandet och skrivande som har bevarat mig.

Talar med träden

Numera pratar hon ofta med träden, upplever blommorna och hör fågelsången. 

– Det är med mig sen några år tillbaka, väldigt djupt rotat. Jag tror att nästan alla barn har den känslan, av att allt hör ihop.

Det kom till henne efter en svår sjukdom. Under tillfrisknandet orkade hon ingenting. Absolut inte läsa, inte ens lyssna på musik. Hon kunde bara sitta under den blommande jasminen och ta emot. 

– Jag kunde inte göra annat än lyssna. Jag blev som ett barn. Träden talade till mig. Inte högt, men jag förstod vad de ville säga. Och så fåglarna.

Hon skriver alltid, har aldrig haft skrivkramp. När hon debuterade som 13-åring var hon redan en van poet och medverkade flitigt i tidningen Vi och Vecko-Revyn, där poeten Bo Setterlind var redaktör. 

"Odödliga mästerverk"

I början av 1970-talet fick hon ett rungande genombrott med de två diktböckerna Ska vi dela och Jesus älskar dig. Hon har skrivit romaner, dramer, essäer, recensioner, krönikor, ny text till Matteuspassionen, typ allt.

Och så psalmerna förstås. Flera gånger har hon berättat hur Anders Frostenson, känd psalmförfattare och präst, tjatade på henne att skicka in psalmtexter till den nya psalmboken.

– Men jag ville inte skriva psalmer, det var så B. Jag ville ju skriva odödliga mästerverk. 

Hon förstod inte då att det var det hon gjorde. Bland texterna hon till slut skickade in fanns till exempel psalm 256, Var inte rädd. Den kallas också tsunamipsalmen, eftersom den sjöngs varje gång en kista sändes hem från Thailand efter tsunamin 2004. 

En annan älskad psalm kallas millenniepsalmen. Det är psalm 717 Innan gryningen, tonsatt av Benny Andersson. Hon och Benny har också psalm 851 ihop, Kärlekens tid, som skrevs till Roy Anderssons film Sånger från andra våningen. ”Den finaste kyrkosången som skrivits sen Otto Olssons Advent", enligt en recensent.

Tröstar och berör

Hon skriver inte för att trösta, varken sig själv eller andra. Ändå tröstar och berör hennes texter människor. Det är för att många människor saknar ett språk för att tala om de upplevelser de har av något större, förklarar hon. I stället tiger de om vad de varit med om. Hon önskar att hennes dikter kan hjälpa till att få människor att hitta orden.

– Då kanske de kan identifiera sina livserfarenheter och förstå att det här är en andlig erfarenhet. Sedan kan de läsa om tillvaron i ett nytt ljus.

Efter sommaren kommer tredje delen av hennes självbiografi. Den handlar om 1970-talet, då hon och vänner kom att forma Jesusrörelsen i Sverige. De var unga, ekumeniska, samhällsengagerade intellektuella som ville leva enkelt, som Jesus. Det måste skrivas in i den allmänna historien, säger hon. Hon retar sig på felaktiga uppfattningar, som att de skulle ha importerat rörelsen från högerkristna i USA.

– Det är inte sant! Det var ett spontant skeende som uppstod på flera platser samtidigt. Det skedde som ett svar på något som behövdes.

Hon ser paralleller till vår egen tid, när allt fler söker sig till kyrkan, inte minst unga människor.

– Helige ande kommer när det verkligen behövs. Nu behövs det verkligen.

Viktigaste temat

I boken Texter – där en annan röst kan höras har hon samlat några viktiga dikter och artiklar. Tillsammans formar de ett slags credo. De ger en tydlig bild av en Gud som aldrig någonsin lierar sig med makten, varken den religiösa, ekonomiska eller politiska. 

– Det finns nästan inget viktigare tema i dag, när vi ser på vad som håller på att hända i världen.

Nu finns starka krafter som vill slå sönder sanningen, sätter jaget i centrum, och religiösa strömningar som vill använda Gud för sina syften. 

I vårt samhälle finns också en extrem rädsla för smärta och motgång. Även kyrkan har haft svårt att möta det trasiga, påpekar hon. Människor inser inte att förluster, lidande och sjukdom kan vara meningsfulla erfarenheter – även om de är fruktansvärda när de sker. 

– Men ibland händer det att vi förändras efteråt. Och ibland händer det att vi mognar.

Svart kors

Inne i missionshusets kyrksal är det ljust och högt till det ljusblå taket. Det gamla podiet finns kvar, med purpurröda bilder av en duva, en krona och ett kors. Längst bak står ett svart kors, gjort av rakblad.

Sorgen har varit Ylva Eggehorns följeslagare sedan hon var barn. I sina texter har hon utforskat smärtan och lidandet och skrivit så det skär i hjärtat om Pietá, den förtvivlade Maria invid sin döda sons kropp, modern med sitt döda barn. 

– När jag skriver blir jag hel. Smärtan blir bärbar, men där finns också glädjen.

Mitt i en mening avbryter hon sig, lyssnar:

– Oj! Det där är en rödhake, eller en trädgårdssångare? 

Fågeln låter lite som trillande mynt, kan det vara en gransångare? Hon får lite svårt att koncentrera sig, måste höra på fågelsången från träden runt omkring. Solen gassar över stenplattorna, gjutjärnssoffan vi sitter på och bordet med urdruckna kaffekoppar.

En bok återstår att skriva, den svåraste och mest angelägna. Hon visar upp en skrivbok med hårda pärmar. Där skriver hon för hand om det som hänt de senaste åren.

– Den ska heta Skönhet och aska. Anteckningar från sorgens universitet. Jag vill så gärna hinna med den. Om det nu går.

Hon ska berätta om Elisabet, sin dotter. För snart tre år sedan dog hon i en aggressiv cancer med snabbt förlopp. 

Inne i sorgen tvingas man rekonstruera och omdefiniera allt – både de rykande ruinerna man står i och det man trodde om framtiden. 

– Men också det förflutna blir punkterat på nåt sätt. Vad var de här åren – hände de verkligen? 

Livet byggs upp

Tröst finner hon också i sällskap med Etty Hillesum, en ung holländsk judinna hon läst och skrivit om, som valde att inte fly och dog i nazisternas koncentrationsläger. I sin dagbok beskriver Etty hur tårar av tacksamhet rinner över hennes kinder där hon står i leran i koncentrationslägret och samtalar med Gud. 

Långsamt byggs livet upp igen och ihop med resten av berättelsen. Sorg är väldigt mycket en kärlekshistoria, säger hon.

– Det kan göra ont, hjärtat måste växa och bli lite större. Kärleken gör det möjligt. Vi bjuds de lysande ögonblicken. Det är nog.

– Sakta sakta vrids perspektivet mot tacksamhet, säger Ylva Eggehorn.