– Kyrkan vet något om ritens betydelse, hur den kan hjälpa enskilda och grupper med övergångar till nya livsfaser, fortsätter Annastina Jönsson och räknar upp dopet, vigseln, konfirmationen och begravningen som exempel.
Hon är säker på att tröskelriter som hon kallar dem skulle behövas vid flera stora förändringar; när barnen flyttar hemifrån, vid skilsmässa, vid missfall eller vid sjukskrivning. Många skiften behöver synliggöras i ritualiserad form. Riten hjälper till fördjupning, att se det som är bra, att se det som inte blev.
Inför pensioneringen har Annastina haft många känslor.
– Det är ofattbart att jag har levt så länge. Och jag vet att jag har mycket mer att ge. Jag orkar, kan och vill. Men från den tjänst jag hade på Kumlaanstalten var jag tvungen att gå i pension eftersom jag fyllde 67 år.
– Många utgår ifrån att det ska bli skönt. De har barn och barnbarn som de behöver tid till. Men det har inte jag. Jag känner mig stressad och undrar hur det ska gå?
– Visst vet jag att det finns massor med meningsfulla saker att göra och det kommer jag att göra. Men att vara del av ett arbetslag är något annat, du är del i ett sammanhang.
– I förlängningen närmar jag mig döden. Det är jag inte redo för. Pensionen är en milstolpe, arbetslivet är slut. Vad är viktigt nu? Att åldras väl, bli vis?
I ett litet rött häfte med titeln ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen” har Annastina Jönsson skapat sin tröskelrit.
– Den innehåller allt vad en god begravning innehåller. Här finns tacksamhet för allt som varit gott. Här får jag hjälp att sätta ord på det som går förlorat. Och här får jag hjälp att se att det finns ett liv som fortsätter efter pensionen och vad det skulle kunna innehålla.
Insprängda mellan bibelord och poesi ligger psalmer och sånger som Annastina tycker om.
I slutet av oktober, några veckor innan pensioneringen, hölls tröskelriten i Adolfsbergs kyrka i Örebro. Annastina Jönsson bjöd in goda vänner och arbetskamrater från fyra olika perioder i sitt yrkesliv. Där fanns kollegerna från Botkyrka församling, från Sigtunastiftelsen där hon varit kaplan, från Filippinska oberoende kyrkan där hon varit lärare vid ett prästseminarium och från Kumlaanstalten där hon jobbat som präst de senaste fem åren.
Allt som allt var de fjorton personer som samlades i koret. Annastina hade förberett med en installation på ett filippinskt tygstycke med minnen som speglade hennes långa yrkesliv, från prästvigningen för Stockholms stift 1982 till i dag 2019.
– I riten fick jag ge uttryck för vad åren har inneburit, vad jag har att vara tacksam över och påminna mig om de stråk som inte blev bra. Att livet inte blev som vi tänkt behöver också sägas.
– Riten kan hjälpa oss att inte fastna i bitterhet. Att bli bitter är det värsta jag kan tänka mig.
Annastina avslutade med några ord om framtiden, vad hon vill ge tid och plats till.
– Jag har en lista i mitt inre. Jag vill sjunga i kör, inte en kyrkokör, för i kyrkan kommer jag ändå att vara mycket, utan en annan ”alla kan sjunga”-kör. Och jag vill lära mig paddla havskajak.
– Det blev en viktig dag för mig. Jag blev väldigt berörd. Med riten visar jag att jag har tagit mig själv på allvar. Och mina vänner hjälpte mig!
