De radikaliserande tendenserna är verkliga

Prästerna Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors skriver i DN Debatt om ett växande antal unga kristna med förakt mot kvinnor, hbtq-personer och människor från andra kulturer. De vittnar om samtal från oroliga föräldrar och efterlyser att kyrkan möter dessa unga med nyanserande samtal. De beskriver en radikalisering och jämför med tv-serien Adolescence, där en 13-årig pojke anklagas för mord – efter att ha radikaliserats via nätet.

Fanny Willman svarar i Kyrkans Tidning att debatten börjar likna en konspiration – att få har mött dessa unga, att hotet är överdrivet. Vi håller inte med. Tendenserna är verkliga. De har funnits länge i delar av svensk frikyrklighet – även om Svenska kyrkan kanske inte märkt det förrän nu.

Vi driver instagramkontot @skam_densomgersig och har under flera år bevakat kyrklig undervisning för unga. Vi ser en ökning av kristna influencers som predikar kvinnans plats i hemmet, manligt ledarskap och misstro mot världen. Förra sommaren fick vi meddelanden från oroliga föräldrar till ungdomar på Pingströrelsens konferens Nyhemsveckan. Den inbjudna talaren Elijah Lamb, en Tiktok-influencer från USA, uppmanade ungdomarna att leva "radikalt" för Gud – vilket bland annat innebar att göra slut med sin partner om relationen inte var Gudstillvänd nog. Vi uppmärksammade detta genom en namninsamling, men upplevde inte att Pingst tog vår oro på allvar.

När före detta frikyrkomedlemmar kritiserar den teologi de växte upp med, avfärdas det ofta som personligt missnöje eller överdrift. Representanter från Svenska Kyrkan brukar vara försiktiga med att uttala sig om andra kyrkors teologi. Och visst är det bra att ha ett gott samarbete och en fin ekumenik. Men här handlar det om unga som riskerar att fara illa – då måste vi våga vara obekväma och ta ett gemensamt ansvar. Det här handlar inte heller om enstaka fall. Det handlar om strukturer, och om ett vuxenansvar. Vi har genom vårt instagramkonto alltfler samtal med präster inom Svenska kyrkan som också är bekymrade över radikaliserande budskap. Det känns fint och viktigt att få ha samtalen men de måste också föras på en högre nivå.

Vi växte upp i 1990-talets pingströrelse, med undervisning om Jesu snara återkomst, helvetet och Livets ords framgångsteologi. Vår iver applåderades och ingen pratade om riskerna. I dag vet vi att många som var unga då bär på skuld, stress och ibland trauma. Det har tagit lång tid att bearbeta och förstå hur man kan förhålla sig till tron som vuxen.

Mot den bakgrunden blir vi provocerade av idén att kyrkans ansvar stannar vid att "nyansera". Det räcker inte att vara öppen. Kyrkan måste våga tala klarspråk. På samma sätt som skolan inte kan ignorera hur unga påverkas av sociala medier, kan inte kyrkan blunda för att unga formas av teologier som uppmuntrar till lydnad, underkastelse och misstro mot det vanliga livet.

Vi tror inte att alla unga som hör ett radikalt budskap blir radikaliserade. Men vuxenvärlden har ett ansvar – särskilt de med religiös auktoritet. De får inte lämna ungdomar ensamma med en tro där värdet villkoras, där lydnad går före samvete, där kön och sexualitet avgör tillhörighet.

Vi efterlyser inte bara samtal. Vi efterlyser ansvar. Kyrkan får inte nöja sig med att unga söker sig till den, kyrkan måste också våga granska vilket evangelium som predikas. När ledare väljer tystnad i respekt för olika traditioner, abdikerar de från ett ansvar som i stället faller på de unga själva. Först när ungdomar blir utbrända, utestängda eller lämnar tron hörs deras berättelser – om ens då.

Jenny Olofsson, specialistsjuksköterska barn och ungdom, driver instagramkontot @skam_densomgersig – samtal i skärpunkten mellan sexologi och teologi)

Mia Fernando, författare till boken Även den minsta fanatiker behöver sova ibland, driver kontot @skam_densomgersig tillsammans med Jenny Olofsson