Vår rädsla för internets slutna rum får inte göra oss slarviga

Religionen är på frammarsch, sägs det numera i vart och vartannat sammanhang. Från en smått halvpinsam nyhetsnotis om att “Jesus trendar”, har kyrkligt aktiva nu fått vänja sig vid att det publiceras artiklar och inslag om kristen tro och kyrka i stort sett varje dag. Jag minns när “Jesusdebatten” med KG Hammar som främsta företrädare rev barrikaderna i Svenska Dagbladet i början av 2000-talet. Det vi talade om då, som unga studenter, var självklart den brännande debatten om ärkebiskopens uppfattning om Jesus, men också det faktum att debatten gavs plats i en av landets stora tidningar. Som sjuttio- och åttiotalister hade vi hart när aldrig erfarit något sådant.

Men nu trendar Jesus. Det talas till och med om en ungdomsväckelse. Allt fler unga söker sig till kyrkor och samfund och ett aktivt utövande av tro. För Svenska kyrkans del så märks det i exempelvis ett ökat antal konfirmander i församlingarna, men även ett generellt ökat intresse bland ungdomar och unga vuxna för samtal om vad kristen tro har att säga och ge i en värld som väl får sägas tappat mycket av vett och sans.

Självklart välkomnas det ökade intresset i församlingarna, men det väcker också nya frågor för oss som har som uppgift att leda och bygga upp Guds församling lokalt. Hur kan de ungas frågor och erfarenheter identifieras? Hur och var möter vi de unga? Hur öppna är vi (egentligen) för de ungas frågor, egna erfarenheter och behov av gemenskap? För när röken har lagt sig lite, så visar det sig att den pågående ungdomsväckelsen kanske inte är så enkel att ruta in som vi trodde. Väckelser är ju sällan det, det vet alla som öppnat en bok i kyrkohistoria.

I kyrklig media men även i riksmedia har artiklar om den nyvaknade ungdomsväckelsen publicerats den senaste tiden. Flera röster har höjts som uttryckt oro för att de ungas sökande efter tro och mening korsar väg med företrädare för teologiskt konservativa sammanhang. Så exempelvis kyrkoherde Hillevi Uddenfeldt och biträdande kyrkoherde Olle Liljefors som i sociala medier, Dagens nyheter (5 april) och TV4 (7 april) varnar för internets slutna rum där hatpredikanter och personer med osunda värderingar når barn och unga som drabbats av trons nyfikenhet. De beskriver "uppfattningar långt från Svenska kyrkans bibelsyn och tro" och beskriver en religiositet som har inslag av "machokultur, sanningsanspråk och misogynitet" (församlingens Facebook 1 mars). Detta har utlöst en i många stycken frisk debatt om tro, ungdom, trosinnehåll, bibelsyn och om huruvida kyrkan är beredd på en väckelse som inte tar samma vägar som vi sett förut. Friska debatter har vi för få av, så detta är mycket bra.

Men vår rädsla för dessa slutna rum och de frestelser våra unga kan inledas i, får inte göra oss slarviga. I vår iver att visa på ungdomsvärldens villfarelser tenderar vi att göra verkligheten mer svart-vit än de unga själva gör. Om vi inte vill ha en kyrka som lever i evig adolescens måste vi odla självkritik, och i det ingår att problematisera vår självbild. Svenska kyrkan är
inte majoritetskyrka längre. Vi har faktiskt inte rätt (statistiskt åtminstone) att tala som ett kollektivt "vi". För vem inkluderas i det kyrkliga "viet"? Jag ser ett alltför exklusivt "vi" i så oerhört mycket av Svenska kyrkans kommunikation. Det exklusiva "viet" får till och med mig, som är präst, att ibland fundera på om jag tillhör – är det då så konstigt att våra unga scrollar vidare till något mer greppbart, inrutat, inbjudande?

Kyrkans förkunnelse sker aldrig i ett vacuum. När den är som bäst, är den ett ständigt pågående samtal mellan bibelordet, kyrkans tradition, samhället och människors enskilda liv. Förkunnelsen är ju på inget sätt avgränsad till det skrivna eller talade ordet, utan ryms i varje cell av kyrkokroppen. Utmaningen för kyrkan i den nya tid som bjuder så många tekniska möjligheter för evangeliets spridande gäller inte bara innehåll och form, utan att inte förlora kopplingen till kroppen.

För det är i Guds församling som förkunnelsen och trosinnehållet får mening. Och Guds församling är inte bara himmelsk och evig, utan den är också lokal och tidsbunden. Jag tycker mig i Svenska kyrkans kommunikation – och särskilt den som ska rikta sig till unga – se alldeles för mycket kyrka utan kropp. Som att tron bara satt i huvudet eller i magkänslan. Huvudet kan ta oss långt men kristen tro är inte ett Sudoko. Känslolivet är som vi vet ombytligt och den som bygger sitt liv på kickar blir ständigt hungrig på nytt. Nej, kyrkan som kropp rymmer en stor hemlighet.

Vi som är vuxna behöver möta de unga i samtal och praktik - särskilt gäller det oss som är präster och teologer. Vi sviker de unga om vi lämnar dem ensamma, utan svar. Som präster sviker vi dessutom då våra löften om att göra Gud ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen.

Det är i den konkreta församlingen kristenlivet ska levas, med verkliga människor med verkliga kroppar. Där skapas gemenskapen som ger förkunnelsen relevans, det är där liturgi och diakoni hänger ihop och den allmänna förkunnelsen med den enskilda själavården. Om vi tror att vi (!) kan tala om ett ”vi” utan konkret sammanhang tar vi miste. Om inte de unga välkomnas in och berikar vårt “vi”, kommer de finna andra vägar.

Judith Fagrell, präst