Måste vi välja mellan sanning och öppenhet?

SLUTREPLIK

Debatten utifrån det Facebook-inlägg mot en alltför tvärsäker tro som publicerades av Maria Magdalena församling har varit minst sagt brokig, men den har inte inneburit några verkliga försök att förstå och interagera med den andres perspektiv. Det gäller inte minst artikeln av Adam Hirshalls Illi och repliken av Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors. Trots att de har många gemensamma iakttagelser och utgångspunkter – om en växande kristen tro bland unga, om tro/teologi som en motkultur och om vikten av en tydliggjord bibelsyn – drar de till synes helt motsatta slutsatser av vad dessa betyder och vad kyrkan bör göra i ljuset av dem.

För läsaren framträder två fullständigt motsatta, och inte helt attraktiva, alternativ.

Måste vi välja mellan sanning och öppenhet? Mellan bekännelse och sökande? Det handlar i slutändan om vad det innebär att vara kyrka idag. Måste vi välja antingen en traditionell och färdigformulerad tro eller en prövande och öppen tro? Eller finns det en väg där de två perspektiven kan mötas?

Till Hillevi och Olle skulle jag vilja säga: Jag håller med om att kyrkan inte äger sanningen. Men det betyder inte att vi aldrig relaterar till en sanning eller att vi inte kan känna igen den när Anden uppenbarar den i vår tid eller i vår mitt.
Till Adam skulle jag vilja säga: Vi måste vara försiktiga med sanningsanspråk. Varje gång vi gör anspråk på sanningen eller definierar den med våra mänskliga termer gör vi den mindre. Vi har tillgång till honom som är sanningen (Joh 14:6) och till sanningens Ande (Joh 16:13 m.fl.), men vi bör göra skillnad mellan sanningen som sådan och vår förmåga att förstå och uttrycka den.

Min fasta övertygelse är denna: Vi behöver inte välja mellan sanning och öppenhet, mellan bekännelse och sökande. Vi bör inte välja mellan dem.

Den stora kyrkans tradition är nästan alltid att inte välja ett av ytterkantsalternativen. Den är inte heller att välja en kompromiss som ligger någonstans mellan alternativen. I de riktigt stora frågorna, där vi behöver och söker sanningen, har kyrkan valt att leva med paradoxen att bejaka flera motstående alternativ. Sanningen, tycks det, finns i paradoxen.

De stora ekumeniska koncilierna resulterade i flera sådana paradoxer som formar vår tro än idag. Ett exempel är hur Kristus framställs som både sann Gud och sann människa, inte som bara ett av alternativen eller som en kompromiss mellan dem (Gud i människoskepnad eller en människa med gudomlig vilja). Och när kyrkan fastställde Bibelns innehåll kanoniserades fyra evangelier med olika perspektiv, inte ett enda eller en harmoniserad version av alla fyra (t.ex. Tatianos mycket populära verk från 100-talet).

Vi har en stor och vacker teologisk bredd i Svenska kyrkan idag. Men vi har också ett uppdrag att förverkliga och synliggöra vår enhet (Joh 17:20–23). På väg mot det målet kan vi inte nöja oss med att stanna i våra filterbubblor och tala misstänksamt om den andre. Vi måste uppriktigt och kärleksfullt engagera oss i dialog om vår tro, även om vi tycks stå oerhört långt ifrån varandra. Och vi behöver hela tiden hålla i minnet att vårt uppdrag som kyrka är att leva med trons paradoxer, inte försöka förenkla och upplösa dem.

Dan Nässelqvist, stiftsteolog i Linköping