Hon vårdar Västerås stifts textila skatter

Två biskopskåpor har det hittills blivit och över 300 andra kyrkliga textilier. Mitror och kåpor, albor och röcklin och allt annat som behövs för att leka gudstjänst har hon också skapat. Till 53 lekskåp.

Åsikter och tankar har hon gott om, textilkonsulent Berit Lundqvist. Som det här med ämnet slöjd i skolan.

– Jag förstår inte de som förespråkar mindre slöjd eller ingen slöjd alls i skolan. Slöjd är så oerhört viktigt, här får barnen lära sig att läsa en instruktion, de får mängdberäkna och räkna, de får lära sig om material, de får träna motoriken och ibland tålamodet.

1989 började hon som konstbrodös i ateljén. Undan för undan växte uppgifterna och under åren har Berit Lundqvist gjort allt och lite till, som att besöka de flesta av de omkring 200 kyrkorna i stiftet.

Redan 1965 startade textilateljén i Västerås, då som Domkyrkans textilateljé, av domkyrkoklockare Inga Wallén och tidigare hemslöjdschefen Gunhild Johnsson. Syftet var att tillverka och vårda Västerås domkyrkas textilier. Tillsammans med Inger Estham vid Riksantikvarieämbetet och dåvarande biskopinnan Viveka Silén reste Inga Wallén ut till stiftets syföreningar för att inspirera till vård och nytillverkning av textilier. Detta gjorde att stiftet tog över verksamheten och Västerås stifts textilateljé bildades.

– Alla kyrkor har textila skatter. Före 1400-talet finns få kyrkliga textilier bevarade, men från och med då och seklerna därefter finns mycket kvar. Bara här i stiftet har vi fler än 20 mässhakar från 1400-talet. Det finns också alldeles nytillverkade textilier som är unika skatter.

Berit Lundqvist stämma blir engagerad när hon pratar om sitt arbete. Historien sitter i ullen, sidenet, broderierna och spetsarna och här finns mycket kunskap att hämta. Från 1700-talets lätta ljusa sidentyg med broderade blommor till nygjorda prästkläder, ofta signerade Berit Lundqvist själv. Under 1800-talet var det mestadels röd och svart sammet som gällde.

Genom åren har material och tekniker avlöst varandra. Vävtekniker, broderistilar, trycktekniker. Kyrkohistoria slingrar sig samman med sockenhistoria, textilhistoria och konsthistoria.

– Det handlar om att bevara det textila kyrkliga kulturarvet till kommande generationer. En del av mitt arbete innebär att åka ut till församlingarna och dra ut lådor och titta i skåp. Jag har gjort många besök för att hjälpa till med vård- och underhållsplaner då vi tillsammans gått i genom vad församlingarna har. Vi vänder och vrider på allt och gör noggranna inventeringar som sedan läggs in i SACER, ett digitalt program som togs fram här i Västerås stift och som sedan blev nationellt.

– Vill någon att jag ska komma, så kommer jag. Jag deltar också i kyrkvärdsutbildningen på stiftsgården i Rättvik, en baskurs med historia och kulturmiljölagen men också själva grunderna. Vad är en alba, ett röcklin? Vad är det för skillnad på ett altarbrun och ett antependium? Varför heter det altarbrun? Hur ska prästen kläs inför gudstjänsten? Vi avslutar ett pass med att kyrkvärdarna får klä varandra i prästkläder, det är nyttigt.

När Berit Lundqvist började på 80-talet var det många som kunde väva och sy i församlingarna, en kunskap som inte längre är lika utbredd. Men fortfarande finns konstnärer som kan bidra när något nytt ska tas fram.

– Textiliernas och de liturgiska färgernas roll är att förhöja gudstjänsten. När en församling behöver en ny textil är det lätt till hands att beställa något från England eller Belgien, men det finns lokala konstnärer som kan göra något fint. Där är jag gärna med och ger tips och råd.

Berit Lundqvist har själv gjort två biskopskåpor, en röd till Claes-Bertil Ytterberg som han fick i 50-årspresent av Västerås stifts prästerskap, och en i vitt med blått mönster till Thomas Söderberg, den som nuvarande biskopen Mikael Mogren brukar bära.

Symbolerna är viktiga och ska synas på håll, säger hon. Färger och symboler hör ofta ihop, som att gröna textilier ofta pryds av växande ax till exempel.

– Ofta är en mässhake och kåpa vackrast bakifrån just för att det är så församlingen förr oftast såg sin präst. När biskoparna träffas och fotograferas önskar jag ibland att fotografen bad dem vända på sig för att vi ska få se deras fantastiska ryggsköldar.