Hon vill att själavård blir en del av vardagen

Hur själavårdar jag som fritidsledare unga om jag ser ett behov hos dem? Hur känner jag igen behoven av själavård? Hur kan själavård vara en del av människors vardag?

Som studerande på Sigtuna folkhögskola, med målet att bli fritidsledare med svenskkyrklig inriktning, lever Prima Singh nära de här frågorna.

När det blev dags för examensarbete började hon mer systematiskt söka svaren och skrev sin uppsats i ämnet.

– Ordet själavård har alltid fascinerat mig, säger Prima Singh. Man behöver inte alltid vara präst eller diakon för att ägna sig åt själavård, i kyrkans värld är själavård en självklarhet för alla. Det betyder att man har omsorg om sina medmänniskor.

Prima Singh fördjupade sig i hur man kan själavårda unga som fritidsledare eller församlingspedagog men också hur alla kan arbeta med själavård i sin vardag.

Vid köksbordet eller rökrutan. Via sms eller Snapchat eller någon annan kanal som unga använder. I vilka rum sker själavården? Hur ska rummet ordnas för att det ska kännas välkomnande? Frågorna var många.

Med hjälp av intervjuer med Cecilia Melder, forskare på Enskilda högskolan, och ytterligare ett antal församlingspedagoger och fritidsledare i Svenska kyrkan vände och vred hon på frågor och svar, möjligheter och utmaningar.

– När jag tittade närmare, visade det sig att själavården är integrerad i verksamheten, i ungdomskvällar, i en pedagogisk promenad med en ungdom. Det är viktigt att själavården finns på många platser och kanaler för att man ska kunna se behoven och därmed kunna möta dem.

Prima Singhs egen bakgrund är religiöst mixad, mamma är hindu och pappa sikh. Om hur hon själv kom till tro och så småningom döptes i Svenska kyrkan säger hon:

– Jag drogs alltid till kyrkan som låg nära mitt hem men vågade inte döpas. Ingen var kristen hemma. Min mor var väldigt andlig och sa att Gud är en, att godhet är viktigast. Hon fick mig att bygga upp min personliga tro.

Prima Singh utsågs 2018 till Årets sundbybergare av Facebookgruppen Vänliga Sundbyberg för sitt initiativ att dela ut matlådor till flyktingar och pensionärer.

Hon är medlem i Österledskyrkan, Equmeniakyrkan i Uppsala, och har gjort sina praktikperioder i Österledskyrkan samt Enebykyrkan som är en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Hon har också varit praktikant hos Svenska kyrkan i Paris där hon arbetade med flyktingar.

– Min dröm, som finns där någonstans, är att en dag bli diakon, i Svenska kyrkan eller i Equmeniakyrkan. Men just nu är det fritidsledare som är mitt mål. Var vet jag ännu inte, jag vill inte begränsa mig.