Kummelby testar kristet mentorskap

I januari hölls en utbildningsdag för intresserade och hittills har ett tiotal församlingsmedlemmar blivit mentorer eller medvandrare som det också kallas.

Varför ville du införa kristet mentorskap i din församling, Sue Davén?

– Jag har länge haft tankar kring detta. När jag under en tid jobbade i Nepal med mission och bistånd var jag rådgivare åt en anställd där. Jag såg hur mycket det betydde att ha en person att bolla med. Och när jag arbetade halvtid som diakon inom Svenska kyrkan märkte jag att många hade ett stort behov av att regelbundet få samtala med någon.

Det var när Sue Davén besökte sin gamla hemförsamling i Sydney som hon av en slump kom i kontakt med Jo-Anne Berthelsen, en av författarna till den australiensiska manualen om Christian Mentoring.

– Hon berättade om hur det fungerar och jag tyckte att det lät väldigt bra, säger Sue. Jag frågade om vi fick översätta materialet och sprida det i Sverige och det fick vi!

Vad är bra med kristet mentorskap?

– Dels fördjupas gemenskapen bland församlingens medlemmar, att bygga relationer är att bygga församling. Dels kan vi stötta och hjälpa varandra som individer så att vi kan växa och utvecklas på ett heltäckande plan. Mentorskap brukar annars mest förekomma inom idrott, jobb eller utbildning, med fokus på kropp och psyke. Här har vi en dimension till, vår kristna tro.

– Behov av en mentor kan finnas hos den som har det lite tufft, hos den som är ny i tron eller hos den som behöver uppmuntran i sitt kristna liv. Vid stora övergångar i livet, som när barnen flyttar hemifrån eller man går i pension, kan det också vara skönt att ha någon utomstående att tala med.

Men behövs det verkligen mentorskap när det finns själavårdande samtal med mera?

– Ja, det ena utesluter inte det andra, vi har olika funktioner och vi lekmän kan följa en person under en längre tid. Behöver någon mer professionell hjälp slussar vi vidare till diakon, präst eller psykolog.

Hur införde ni mentorskap i Kummelby kyrka?

– Vi bildade ett team på fyra frivilliga, män och kvinnor i olika åldrar, och lät översätta och ”försvenska” materialet bland annat med en sida om svenska hjälp- och stödresurser. Sen planerade vi en utbildningsdag med manualen som stöd. Vi bjöd in både den som vill ha en mentor och den som vill bli mentor. Vi valde en lördag 9–16 och glädjande många kom, hela 18 stycken, nästan dubbelt mot vad vi räknat med.

– Vid dagens slut fick alla intresserade skriva upp sig på en lista. Den som vill ha en mentor kan själv fråga någon, eller vända sig till teamet så försöker vi ordna det. Om matchningen inte stämmer, får man hitta någon annan. Men än så länge har det fungerat väl.

– Vi ordnar uppföljningsträffar för mentorer 2–3 gånger per år, då tas glädjeämnen och svårigheter upp. Hittills har vi haft en träff. Allt är fortfarande i sin linda, i höst ska vi göra en utvärdering hur vi kan gå vidare.

Finns det något särskilt att tänka på?

– Att det är viktigt med sekretess! Familjekänsla i församlingen är bra, men inte så att ”alla vet allt om alla”. Och att en mentor i första hand ska erbjuda ett lyssnande öra, inte lösa en annan människas hela livssituation.

Vad säger de anställda i församlingen?

– Vår diakon tycker detta är mycket bra, övriga har varit försiktigt positiva.

Du har själv varit mentor åt flera kvinnor i tre år nu – vad ger det dig?

– Det är en stor glädje att få förtroendet att följa en annan människas livsväg och se hur de växer. Och att det jag själv varit med om, mina erfarenheter, kommer till användning. Men det är viktigt att sätta gränser så man inte blir för ”intrasslad” i någon annans liv. Ofta blir man väldigt nära och när mentorstiden är över kan relationen övergå i vänskap.

Fler planer framöver?

– I första hand att sprida vidare till församlingens alla kyrkor och att hitta mentorer till ungdomar och nyanlända, där finns stort behov. Och att få till bra svenska begrepp. Medvandrare är utmärkt för vad en mentor gör, men ett bra ord för den som har en mentor har vi inte. På engelska säger man ”mentorer”. Adept, vanligt inom idrott och yrkesliv, känns inte rätt här.

”Det är guld värt att ha någon att bolla med, även om praktiska saker. Det finns ingenting jag inte skulle kunna ta upp med Sue” säger Tina Lindgren i Sollentuna.

Sue Davén har varit Tinas mentor i närmare tre år nu.

– Vi sågs intensivt i början, nu blir det mer sällan men vi försöker fortfarande regelbundet boka in träffar. Vi har blivit nära vänner och kan ses hemma hos varandra om vi inte ses i kyrkan. Vi ber tillsammans, det känns alltid bra när någon ber för en, det blir starkare än när man ber själv.

Tina Lindgren beskriver sig själv som en typisk ”duktig flicka”, någon som aldrig kunnat be andra om hjälp. I stället har hon oftast varit den som lyssnat och stöttat andra.

– Men att ensam är stark – det köper jag inte längre, säger hon. Jag tycker det är helt fantastiskt att någon tar sig tid att sitta och lyssna på mig utan att jag behöver göra något i gengäld.

Tina har gått igenom en hel del. Efter en allvarlig olycka för nio år sedan tillbringade hon ett helt år på sjukhus. Hon bröt ryggen, skadade sitt vänstra ben illa och krossade ena axeln när hon ramlade av en häst.

Vid stora övergångar i livet, som när barnen flyttar hemifrån eller man går i pension, kan det vara skönt att ha någon utomstående att tala med.
- Sue Davén som tog kristet mentorskap till Sverige
 

Första tiden satt hon i rullstol och rehabiliteringen tog mycket lång tid. I dag kan hon gå igen med hjälp av titanskruvar i benet och en ny in-opererad höft. Ett smärre mirakel, säger både hon själv och läkarna som behandlat henne.

– Det var en tuff tid, jag är ensam med min dotter, säger hon. Under en period såg jag allt i svart. Då turades Sue och två andra kvinnor om att stötta mig, så att jag hade någon att ringa dagligen. Det var helt underbart, jag kände mig buren!

Kan du själv tänka dig att bli en mentor i framtiden?

– Ja absolut, när jag känner mig stark nog igen. Jag har ju alltid varit en sådan som människor vänt sig till.

Har du någon bakgrund inom kyrkan?

– Jag har alltid haft en gudstro men inte gått i kyrkan regelbundet förrän senare i livet. Jag känner mig mer hemma i kyrkan nu när jag har Sue där. Det är skönt att ha någon att fika med efter gudstjänsten.

Är det något du vill lägga till?

– Ja, att det är stöttande och helande med mentorskap, det borde finnas på många ställen.