Lundmark stod på strejkarnas sida

Mer än tusen personer kom till Kiruna kyrka den där söndagen. Under ett par veckor hade gruvdriften i Malmfälten legat nere i en vild strejk för bättre villkor. Det var snart jul och pengarna i strejkkassan började sina.

– Jag hade upptäckt att kollekten varken var riks- eller stiftskollekt och kyrkorådet hade heller inte beslutat om något ändamål. Det kändes självklart att ta upp kollekten till de strejkandes familjer, berättar Bo Lundmark.

– Vid stadshuset hade jag och Thure Eriksson, som också var kyrkoadjunkt i församlingen, en skylt som visade vart kollekten skulle gå. På ett stormöte i stadshuset upplyste strejkledaren Atle Lans att kyrkan ställt sig på de arbetandes sida. Han uppmanade till samling i Herrens hus.

Tjänsten i Kiruna var Bo Lundmarks första prästtjänst. Ett år hade gått sedan hans vigning.

– Men trots att jag var alldeles ny var min livserfarne kyrkoherde Ewert Aronsson inte orolig för min predikan som han heller inte ville läsa i förväg.

Strax före söndagen ringde hovpredikanten Gunnar Dahmén som ansvarade för den religiösa programavdelningen på Sveriges radio/TV. Han ville direktsända gudstjänsten i Sveriges television. Även den kollekten skulle gå till Kiruna.

Budskapet i predikan blev kristen medkänsla.

– Atmosfären var oförglömlig. Efteråt stod Atle Lans i koret och tackade för det moraliska stödet och offerviljan. Han sa bland annat att prästerna i Kiruna uppfattat sitt kall på ett riktigt sätt, säger Bo Lundmark.

– Hos många i Kiruna märktes en attitydförändring efter strejkgudstjänsten. Från misstänksamhet till förväntan.

Den 4 februari 1970 återgick 4 800 arbetare till gruvorna.

Fortfarande är kollekten från den dagen, tv-insamlingen inräknad, den största i Kiruna kyrkas historia. De 30 000 kronorna motsvarar över 250 000 kronor i dagens penningvärde.