Många hinder på vägen för unga musiker trots rekryteringsbehov

Casimir Käfling tar plats vid den imponerande orgeln i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Att få spela på den är något alldeles extra, anser många organister.

En fin blå skjorta har han, ny för dagen. Och svarta lågskor, som mamma Åsa Käfling vill att han har på sig. Annars tycker Casimir bättre om att spela i strumplästen, det ger mer känsla. Men skorna ger stöd åt fotleden och bättre pedalteknik.

Orgeln byggdes för drygt 100 år sedan som en av de största i landet med 64 stämmor och tre manualer, tangentbord.

– En av manualerna är ganska trög, det gör det extra jobbigt. Stora grepp är också svåra, eller när man växlar snabbt mellan högt och lågt, det blir stora språng, säger Casimir.

Men av det märks föga när han börjar spela och mäktiga barocktoner fyller den ljusa kyrkan. Den som inte står på orgelläktaren skulle aldrig ana att det är en 13-åring som spelar.

Som liten såg Casimir filmen Pirates of the Caribbean, där en av figurerna spelar en gigantisk undervattensorgel. Men den som inspirerade honom mest var mormor, kantor i Mogata utanför Söderköping. Hans båda yngre syskon Clarissa och Caspar spelar också instrumentet.

Men Casimirs talang är unik.

– Jag har velat spela orgel så länge jag minns. Jag började med gitarr i skolan, men tyckte det var tråkigt. Det lät så ynkligt jämfört med orgel, inte alls så maffigt.

Skolan är Lilla Akademien vid Odenplan, en av få grundskolor där elever kan få lära sig spela orgel. Casimirs förmåga upptäcktes av läraren Mathias Kjellgren, organist i Mariakyrkan i Sigtuna och ansedd som Sveriges främste orgellärare.

– Bäst i världen! insisterar Casimir.

Det var när han på två veckor, elva år gammal, lärde sig Wachet auf, en kantat av Bach, som läraren insåg vilken speciell elev han hade. Stycket är obligatoriskt för den som läser masternivån i orgel på Musikhögskolan.

Det ”maffiga”, som Casimir uttrycker det, är inte bara instrumentets alla stämmor och trycket i piporna, utan även barockmusiken i sig.

I Gustav Vasa kyrka spelar han Widors Toccata och Bachs triosonat i d-moll – ett mycket svårt verk som inte alla klarar av. Det är tre melodier som spelas parallellt, en med vardera hand och en med fötterna. Många lär sig två utantill och spelar den tredje efter noter.

Casimir spelade den som tolvåring – troligen den yngsta någonsin i Sverige! Han läser alla melodierna parallellt, fast kan nu verket utantill.

– Jag har alltid haft lätt för att göra flera saker samtidigt. Jag tänker inte på att det är olika melodier. För andra är det lättare att blanda ihop dem, tror jag.

Casimirs speciella förmåga hänger ihop med att han har Aspergers syndrom, en högfungerande autism som yttrar sig med stort engagemang i specialintressen.

Till exempel har han lärt sig 170 psalmer på drygt ett halvår. Detta sedan han i somras fick frågan om han kunde vikariera som kantor i en kyrka. Mathias Kjellgren tyckte han var för ung och gav honom en utmaning att först lära sig psalmbokens 100 första psalmer.

Casimirs dröm är att utbilda sig till organist vid Musikhögskolan – i Stockholm eller gärna Paris – och arbeta både i kyrkan och som konsertorganist. Men att på vägen dit få spela i kyrkor är inte det lättaste, trots att Svenska kyrkan satsar på att locka unga att lära sig orgel.

Nästan en hel generation kantorer går snart i pension och det gäller att trygga återväxten. Men kyrkan ger dubbla budskap, tycker Åsa Käfling.

För att spela på en kyrkorgel, i stället för skolans och hemmets elektroniska versioner, krävs att någon släpper in Casimir. Det är inte alltid de får låna nyckel eller ens få spela på orgeln. En del organister är avundsjuka och kan ge syrliga kommentarer, vilket gör Casimir ledsen.

Vissa församlingar släpper inte in elever alls, medan andra vill ha mycket betalt. Svenska kyrkan saknar en strategi för att ta till vara de unga som redan spelar orgel, anser Åsa Käfling.

– I sommar ska alla barnen på kurs i Mellansel, vid en folkhögskola med orgelutbildning. Det kostar 12 000 kronor, vilket är mycket pengar för en ensamstående mamma. Hade vi bott i Lidingö i stället för Enskede skulle vi ha fått den betald, säger hon.

Hinder och avundsjuka avskräcker dock inte Casimir, som är fast besluten att leva sin dröm.