Robert Lorentzons hembygd runt Borås gör skämtsamt anspråk på att vara eget stift.
– Borås är såpass stort att södra delen av stiftet ibland kallas Borås stift, berättar han. Men nu ser jag fram emot att lära känna de norra delarna.
Han har jobbat som domprost i två månader och börjat sätta sig in i arbetsuppgifterna.
– Det är roligare och har många fler spännande, inspirerande och intressanta uppdrag än vad jag trott, säger han. Jag tycker att jag har fått en nytändning.
Vissa delar av domprost- eller kyrkoherdetjänsten har utomstående inte full koll på, som olika styrelseuppdrag.
– Det är också alltid svårt att veta vad som förväntas – det är viktigt att få det uttalat, om man inte vet om de dolda förväntningarna kan man ju inte leva upp till dem.
Jag behöver inte kunna allt
Robert Lorentzon har varit både kyrkoherde och kontraktsprost, så hantverket kan han, och tar med till Skara.
– Jag drev ett stort förändringsarbete i församlingen, med en tydlig vision och ett mål, förankrad i en teologi. Som kontraktsprost får man också hjälpa pastoraten med olika organisations- och ledningsfrågor.
Men det hade kanske aldrig blivit någon präst av Robert Lorentzon. Hans brokiga yrkesbakgrund – som byggnadsingenjör, teaterproducent och danskonsulent – har gett en vana att möta människor i vitt skilda kulturer och med olika livsinställning. Och trots jobbens olikheter finns det en röd tråd, tycker han.
– Jag har insett att jag inte behöver kunna allt. Som chef ska jag skapa förutsättningarna, exempelvis så att hantverkarna kan göra sitt jobb på bästa sätt. I kyrkan får jag skapa förutsättningar för att bygga församling och se till att människor kommer till sin rätt, med sina förtjänster.
Och hur undviker du som chef i kyrkan att fylla almanackan med sammanträden och administration?
– Det lärde jag mig i byggbranschen – jag behöver inte vara med i allt. Som kyrkoherde ska jag delegera, vi har tre kompetenta församlingsherdar, min uppgift är att stötta dem.
I sin utbildning har han intresserat sig särskilt för ecklesiologi, läran om kyrkan, och uppskattar att pastoratet rymmer flera olika traditionsinriktningar och har ett rikt gudstjänstliv. Han är själv något av en folkbildare, har undervisat som bibellärare på folkhögskola, och förespråkar att kyrkfolket ska söka fördjupning – både i kunskaper och i relationer till andra.
– Vi borde bli mer frimodiga i att tala om för andra vad vi har funnit. Människor har stora troserfarenheter och kunskaper, men är ovana att prata om det. Men i ett mångkulturellt samhälle behöver vi också tala och bjuda in till kyrkan eller till undervisning. Det är i gemenskapen vi gestaltar Kristus.
På fritiden odlar Robert Lorentzon gärna sitt stora kulturella intresse – ”Gud är all kreativitets källa” – som omfattar såväl inredning och arkitektur som opera och litteratur. Nu blir det längre till scenerna i Göteborg och Borås.
– Men här finns ju Vara konserthus, säger han.
