Konsensusmetoden: Så styr kyrkorådet utan att störa

– Allt handlar om att vi vill församlingens bästa. Då får processerna ta lite tid. Men när vi väl trycker på knappen för att ledningen ska verkställa besluten, går det snabbt och alla är med på tåget.

Det säger Lars Bryntesson, ordförande i kyrkorådet i Gustavsberg-Ingarö församling, öster om Stockholm. Hans nomineringsgrupp Kyrkan i tiden är något större än Brobyggarna som Ulrika Lundqvist, vice ordförande i kyrkorådet, representerar.

Målet med de långa sammanträdena är att ärendena ska vara så pass förankrade hos ledamöterna att fattade beslut stöttas av alla ledamöter oavsett nomineringsgrupp. Ett par års arbete med metoden har gett resultat. De tre ledorden trygg, varm och välkomnande genomsyrar verksamheten, församlingen har en budget i balans och framtidsplanerna är omfattande i en församling som har ett stort inflöde av nyinflyttade.

– Vi förtroendevalda ska ge bästa möjliga förutsättningar för att verksamheten ska fungera på allra bästa sätt. Församlingen har exempelvis köpt in två bostadsrätter som gör att vi kan erbjuda bostad åt de två nya präster som vi söker. Om man inte har någonstans att bo, vilket inte är ovanligt med de höga Stockholmspriserna, kan det vara svårt att söka en tjänst här i församlingen, säger Lars Bryntesson.

Runt ett bord på expeditionen i Gustavsberg sitter kyrkoherde Elisabeth Ström, kyrkorådets ordförande och vice ordförande. Till vardags arbetar Ulrika Lundqvist som enhetschef på en myndighet och Lars Bryntesson är sedan någon månad landstingspolitiker, efter att bland annat ha varit tjänsteman i regeringskansliet samt kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande (S) i både Sigtuna och Värmdö.

Samtalet böljar fram och tillbaka och de tre hakar i varandras tal på ett sätt som visar att pratstunden är van för de tre engagerade.

2010 bildades Gustavsberg-Ingarö församling genom en sammanslagning av församlingarna Ingarö och Gustavsberg. Församlingen utgör ett eget pastorat och leds av kyrkoherde Elisabeth Ström. Budgeten ligger på 36 miljoner. I kyrkorådet och kyrkofullmäktige finns de två stora lokala nomineringsgrupperna samt Sverigedemokraterna i liten skala.

Den tillitsbaserade styrningen är vår modell, men modellen kräver en del.

När Elisabeth Ström kom till församlingen 2011 hade den nyligen slagits samman.

– Jag som kommer från Västerbotten har fått lära mig vad ökultur är, och att den till viss del präglar samhället och människorna här. Den sammanslagna församlingen bestod av två delar där ingen såg sig som vinnare. Alla ville förstås att det skulle gå bra för kyrkan, men organisationen var spretig och trots fattade beslut fanns ofta missnöje.

Under ett par år kände Elisabeth Ström att motvinden blåste, innan nya personer skapade en ny sorts kultur.

Dessutom bildades både Kyrkan i tiden och Brobyggarna som reaktioner mot partipolitiken i de båda ursprungsförsamlingarna Ingarö och Gustavsberg. Andra personer än politiskt engagerade lockades till kyrkopolitiken och tidigare partipolitiska motsättningar löstes ut i de nya nomineringsgrupperna.

– Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig att engagera mig kyrkopolitiskt för att jag hade erfarenhet av styrning i politiska miljöer och en vana vid att tänka brett, säger Lars Bryntesson. Mervärdet med våra lokala nomineringsgrupper är stort och allt grundas i respekt för varandra.

– En öppen dialog och ett professionellt förhållningssätt är förutsättning för en god kultur med sunda avsikter, utan motsättningar. För att klara av att ge kyrkoherden rätt möjligheter ska vi styra, inte störa.

Ulrika Lundqvist hakar i och lyfter fram viljan till dialog och en förmåga att sätta sig in i hur de andra nomineringsgrupperna tänker.

– Den tillitsbaserade styrningen är vår modell, men modellen kräver en del. Det handlar inte om en kravlöshet utan om att tillgodose tydliga krav, säger Ulrika Lundqvist. Modellen byggs upp av dialog, en vilja att förstå, en ömsesidighet och en tydlig uppföljning.

Men om ni faktiskt vill olika saker, hur gör ni då, både kyrkopolitiskt och mellan nivåerna styrning och ledning?

– Vi har vår församlingsinstruktion till grund och den i sin tur stöttas av de politiska besluten kring budget, verksamhetsplan och mål, säger Elisabeth Ström.

– Vad man kan vara oense om i kyrkopolitiken får man enas om i församlingsinstruktionen som konkretiserar plattformen för verksamheten, fyller Lars Bryntesson i. Vart vill vi komma, hur vill vi växa? De frågorna måste leda oss.

Om inte tilliten finns mellan kyrkorådet och kyrkoherden, spelar det ingen roll hur bra beslut kyrkorådet fattar. Då kommer misstron ständigt att sabotera samarbetet. Det är budskapet i Niclas Blåders nya bok om styrning och ledning i församlingar och pastorat.

Tilliten är central när Stockholms stiftsprost Niclas Blåder bjuder på sina teologiska och praktiska reflektioner om kyrkoråd i den nyutkomna boken Tillitens gemenskap (Verbum).

Här tas vi med på en resa från det grundläggande upplägget kring kyrkorådens historia och dagens uppgift, via enkätundersökning och intervjuer till ett frågebatteri som kan inspirera som studiematerial.

– Jag försöker ge en bild av hur förhållandet mellan kyrkoherde och kyrkoråd ser ut, var möjligheterna till missförstånd kan ligga, var det kan bränna till och hur man ska se och hantera brännpunkterna. Jag har skrivit det hela på ett konkret sätt, en ingång till samtal. Boken är en röst i ett pågående samtal.

Idén till Tillitens gemenskap fick Niclas Blåder redan 2014 då han arbetade på forskningsenheten på kyrkokansliet. En kyrkomötesmotion hade lyft relationen mellan de förtroendevalda och kyrkoherden och de utmaningar som relationen kan rymma.

– Motionen gick igenom och jag fick i uppdrag att titta på det här i ett forskningsprojekt. Redan då började jag samla in material som ligger till grund för både de kvantitativa och kvalitativa undersökningarna i boken, säger Niclas Blåder.

Jag försöker ge en bild av hur förhållandet mellan kyrkoherde och kyrkoråd ser ut /.../och hur man ska hantera brännpunkterna.

Under några år vilade studien när andra projekt upptog hans tid, men när Niclas Blåder började på Stockholms stiftskansli tog han itu med materialet igen.

– I framtiden kommer det inte att bli lättare att få duktiga personer att ställa upp som kandidater till kyrkorådet. Därför behöver vi hålla den här diskussionen levande så att man förstår varandras roller och på ett klokt sätt hanterar och respekterar varandras perspektiv.

Om ett kyrkoråd spritter av idéer, vill väl, jobbar på rätt sätt och fattar bra beslut, men ändå inte har en tillitsfull relation med församlingens ledning, kommer resultatet att färgas av missuppfattningar och fördomar. I stället måste tilliten slå rot och växa.

– Grundtilliten som bygger ett vi mellan kyrkoherden och kyrkorådet, mellan förtroendevalda och anställda skapar förutsättningen för det goda arbetet i församlingen.

För att nå dit lyfter Niclas Blåder bland annat vikten av att kyrkoherde och kyrkorådets ordförande har rätt sorts kunskap om budget och ekonomi, personalfrågor och en vilja att teologiskt reflektera över församlingens arbete.

Att skapa mötesplatser inom kyrkorådet samt mellan kyrkorådet och andra grupper i församlingen är också viktigt liksom den goda atmosfären.

– Att tala om en god atmosfär i skapandet av tillit kan tyckas vagt, men det är mycket viktigt. Den goda atmosfären byggs upp av konkreta företeelser, exempelvis en positiv grundsyn på varandra, en välvilja som genomsyrar hela församlingen och en ekonomi som backar upp den känslan.