Våga ställ frågan: Ska vi sälja husen?

När Anita Drugge, då ordförande (S) i kyrkorådet, deltog i Uppsala stifts fastighetsseminarium i vintras tyckte hon att diskussionen blev lite deppig. Många kämpade med sina lokalförsörjningsplaner och en hel del satt fast med fastigheter som de inte visste vad de skulle göra med.

– Jag kände att jag var tvungen att säga något. Hörni, det går att göra något och det kommer att bli bra. Ni måste upp med frågan på bordet och ni måste ägna tid åt hur ni vill ha det. Men ni måste göra det nu, tiden går.

Vid sin sida sitter Mari Rasjö (S) som i början av året efterträdde Anita Drugge som kyrkorådsordförande, när Anita i stället blev ordförande i kyrkofullmäktige. Mari Rasjö nickar och håller med. Modet att våga ta i frågor har hon tagit med sig in i styrningen av församlingen.

I början av 1990-talet hade Hofors församling ett stort fastighetsbestånd. För att göra det hela överskådligt får Kyrkans Tidning vandra runt i det historiska hjärtat av industrisamhället Hofors i Gästrikland. Flera hus är före detta församlingsägda. Ett tvåvåningshus från 1930-talet bygdes ursprungligen som BB av bruket, ett tidigare ålderdomshem, ett hyreshus, en vanlig villa och så de mer traditionella: komministerbostaden som rivits och kyrkoherdebostaden.

– Genom ett övertagande från kommunen för många år sedan fick vi ett församlingshem en kilometer bort samt flera större hyresfastigheter med många små lägenheter. Det gamla ålderdomshemmet tjänade som lokaler för vår barn- och ungdomsverksamhet, säger Anita Drugge.

– Under lång tid var vi fastighetsägare, men det tog både tid och kraft från oss, särskilt husen med lägenheterna. Ofta var det vår vaktmästare som fick rycka ut och ordna något till hyresgästerna och det var inte hållbart på sikt.

I ett första steg 1994 beslutade sig församlingen för att göra sig av med församlingshemmet som låg en bra bit från kyrkan och i stället bygga ett församlingshem intill kyrkan, i samma röda tegelnyans. Förutseende nog lät man bygga en suterrängvåning med rejäl takhöjd som dock inte inreddes. Tanken på att plocka in mer verksamhet i byggnaden fanns redan då.

I det andra steget såldes det gamla BB till en privatperson liksom hyreshuset.

– Det kändes som en stor börda lyftes av, säger Anita Drugge.

Nästa kliv togs åren efter 2010. Kyrkoherden bodde inte längre i den stora kyrkoherdebostaden.

– Ett hus som inte är bebott och underhållet blir snabbt öde. Då fanns två falanger bland oss förtroendevalda som diskuterade hur vi skulle ha det. Men det är inte lätt att få en kyrkoherde att bo i församlingens egen bostad eftersom det helt enkelt inte är så ekonomiskt.

Till slut fattades beslut om försäljning.

Trävillan på en tvärgata intill kyrkan såldes utan större diskussion medan komministerbostaden, som dock inte användes som tjänstebostad, var en svårare nöt att knäcka.

– Huset låg nära kyrkan och ett sommaraltare som vi använder vid utegudstjänster. Hur skulle det bli om vi sålde huset och de nya ägarna kanske inte skötte om vare sig tomt eller hus? Beslutet att riva huset togs helt osentimentalt och jag har inte hört någon som sagt något om det.

I samband med att komministerbostaden revs 2013 fattades även beslut om att sälja det sista stora huset, det gamla ålderdomshemmet som tjänade som samlingspunkt för barn och unga.

– Då var det dags att samla verksamheten i suterrängdelen, under församlingshemmet. Barnen skulle enklare få tillgång till kyrkan och vi blev av med den sista stora fastigheten.

Anita Drugge och Mari Rasjö skrattar lite när exposén över Hofors församling och dess fastighetsaffärer är avklarad. Många års arbete för församlingen har nått ett slut. Anita Drugge:

– Vår lokalförsörjningsplan har vi varit klara med sedan länge. Men det är inte bara det här med att bli av med fastigheter eller befinna sig på ett enda ställe. Många i verksamheten tycker det är lättare att nå ut när kyrkan är rörligare. Nu kan församlingen låta människor möta Gud i miljöer där människorna befinner sig.