”Vår närvaro visar att det finns omsorg”

En man står i bön på Arlandas terminal 4, med ansiktet mot väggen för att skapa ett enskilt rum i strömmen av flygresenärer. Flygplatsprästen Ingrid Edgardh närmar sig försynt i en ansats att berätta om meditationsrummet som hon nyligen hjälpt Svedavia att inreda.

– Jag kunde inte störa honom, meddelar hon när hon kommer tillbaka.

Det interreligiösa rummet har grön matta och en fondvägg med en majestätisk ek. Där finns enkla träbänkar och ett böneträd. Rummet är Svedavias; Ingrid Edgardhs roll har varit att bistå med kunskap kring existentiella behov och erfarenheter från att arbeta i interreligiösa sammanhang.

Hon funderade över vad vi har att hämta kraft ur. Vilka symboler stärker oss alla utan att stöta bort någon enda? Den växande naturen, blev svaret.

– Särskilt nu efter pandemin är vi skakade i grunden, alla våra invanda mönster är uppbrutna. Det finns oerhört stora behov av återhämtning. När vi är så utsatta behöver vi vara ute, krama lite träd. Titta på stenar som legat i hundratusentals år.

När Ingrid Edgardh anställdes i september 2019 fanns ett litet kapell under en trappa. Att Svedavia nu har avsatt så stort utrymme för verksamheten visar hur behövd Svenska kyrkan är, konstaterar hon.

– Jag hör det också från den personal jag träffar. Vi skapar trygghet, vi visar att det finns en omsorg. Det är ju inte jag som åstadkommer det, det är Svenska kyrkans närvaro som är så viktig. Det händer något när vi som kyrka syns i andra sammanhang.

Flygplatser kan kännas som tillfälliga platser. När Ingrid Edgardh tillträdde passerade 42 miljoner resenärer per år. Samtidigt fanns 27 000 anställda – försäljning, brandmän, sjuksköterskor och ingenjörer. Men knappt hade Ingrid Edgardh kommit i gång med att lära känna människor, så slog pandemin till. Det blev tomt. Ekande tomt.

– Det var spöklikt, och det gick så fort. Terminal 2, 3 och 4 stängdes. Det är en stor katastrof här, alla dessa människor som förlorat sina arbeten. Och dem kan jag ju inte stötta, för de är inte här. Det har känts svårt.

Arbetet under pandemin handlade främst handlat om att lägga grunden för en nystart. Hon har skapat kontakt med ekumeniska och inrerreligiösa organisationer, och gjort kontaktlistor om någon vill träffa en representant för en annan trosinriktning.

I hennes uppdrag ligger annars att möta människor som en medmänniska, och prata med resenärer av olika trosinriktning. Men när exempelvis flygplanet sköts ned i Iran ringde hon till en shiamuslimsk imam som hjälpte till med kontakter. Behovet att lära känna varandra över religiösa gränser blev tydligt.

– Svenska kyrkan och andra samfund kan inte verka isolerat. Vi måste samverka och knyta ­officiella kontakter så att vi kan stå tillsammans när det behövs. Både i vardagsliv och i större kriser.

Hon visar in i Hjärtats kapell. Framme vid altaret träffas besökaren av ljus, det flödar från himlen genom fönstren i taket. Kapellet invigdes av biskop Karin Johannesson på annandag påsk tidigare i år, och uder allhelgonahelgen var det öppet hela fredagen för ljuständning.

– Vigslarna här är så fantastiska och romantiska. Det är avskalat och på riktigt. Allt lullull är borta – bara närvaro finns. Det är så fint!

Innanför kapellet finns krisrummet. Hit kan den som fått ett dödsbud få komma, liksom den som råkat ut för brott eller skilsmässa. Eller som ska hämta en kista eller en urna.

– Vi tänker på semester som något kul. Men alla semestrar slutar inte bra. Man kan behöva bli mött. Där har vi glädjen att vi har utlandskyrkan på många ställen – de finns till hands på plats och de kan ta kontakt med mig när någon behöver stöd. Det är otroligt bra när de gör det.

Ingrid Edgardh tänder ett ljus. Här inne gör hon det hon älskar mest med sitt yrke: möter människor i samtal. Hon omvandlar sina egna svåraste erfarenheter till mod och kärlek, som hon ger till dem som har hamnat i kris. Institutionssjälavården är hennes plats i tillvaron.

– Det är ett praktiskt sätt att visa Guds kärlek och Jesus närvaro. Att vara tillgänglig och våga stå kvar när människor är ledsna och när tillvaron kraschar. När ens eget liv har kraschat kan man lära sig det: det inte är farligt att närma sig.

En del av kraften att vara tillgänglig kommer från erfarenheten av att leva med ett barn med en livshotande sjukdom. Yngste sonen John fick svår cancer när han var fyra år. Hon skrev boken Kan jag dö, mamma? (Alfabeta, 2005). I dag har John fyllt 30, men behandlingarna var påfrestande för en växande barnkropp. Svårig­heterna är inte över, men Ingrid Edgardh har fått behålla sin son.

– Jag skrev för att jag ville dela med mig av hur livet var. Vår tillvaro var så främmande för människor runt omkring, och att leva med cancer blev så konstigt.

Hon utbildade sig till präst under den här tiden. Det tog elva år, med studieavbrott och utan studiemedel. De åren var svåra för hela familjen. De levde med rädslan för John, samtidigt som två äldre syskon behövde få sitt.

– Ibland hör jag människor säga att det finns en mening med allt. Då blir jag rosenrasande invärtes. Det tror jag verkligen inte att det finns. Men vi är skapade till Guds avbild, och vår förmåga att skapa mening även ur det svåra är ett tecken på vår gudslikhet.

Nu ser hon fram emot allt nytt på Arlanda. Restriktionerna har släppt, och två år efter starten kan hon gå omkring på flygplatsen och lära känna alla på nytt. Lokalerna kommer att fyllas med liv när resenärer och anställda återvänder. Hon vet precis vad hon ska göra.

– Främlingen, den faderlösa och änkan. Tar ni hand om dem så är ni på Guds sida. Det är en grund i den diakonala tanken i  Bibeln. Men också grunden i arbetet vi gör här på Arlanda. Det spelar ingen roll vad man tror eller inte tror. Gud är där och har omsorg om varje individ. Och speciellt är vi uppmanade att ha omsorg om den som är utsatt.