Vad ska biskopen göra när någon i stiftsstyrelsen heilar?

I näringslivet har en bolagsstyrelse två uppgifter viktigare än några andra: att rekrytera vd och att sparka vd. Dessa två uppdrag överskuggar styrelsens ansvar och arbete. På Svenska kyrkans ­lokala nivå tycks kyrkoråd ibland ha smittats av detta näringslivssyndrom; man anställer kyrkoherdar och köper ut dem på löpande band. 

Men egentligen är kyrkans princip en helt annan. Kyrkoherden är inte bara anställd tjänsteman, utan också ledamot av styrelsen/kyrko­rådet. Till det kommer att styrelsen inte hur som helst kan göra sig av med herden; biskop och domkapitel behöver också få säga sitt, precis som att de ska yttra sig när herden anställs. Det finns en inbyggd tröghet i kyrkans organisation som hör samman med de att det finns både en förtroende- och en ämbetslinje. 

Om man går till stiftsnivån accentueras denna inbyggda tröghet i relationen mellan stiftsstyrelse och biskop. Biskopen är inte ­anställd av stiftsstyrelsen utan vald av, i huvudsak, helt andra personer än stiftsstyrelsen. Dessutom är biskopen inte bara ledamot utan ordförande i styrelsen. 

Nu finns krafter som vill ändra den ordningen. En ­promemoria från kyrkostyrelsen (KS 2022:6435) är just nu ute på remiss. Den före­slår att det ska bli enklare för en stiftsstyrelse att focka sin ­biskop. För oss som följde turerna i Härnösands stift 2020 väcks minnen till liv. 

Men innan vi rör oss mot minnenas allé är ett klargörande på sin plats: om sakliga skäl föreligger kan det vara motiverat att byta ut en biskop. Redan i dag kan en biskop förklaras obehörig att utöva sitt ämbete om han/hon: 

1. Bryter sina vigningslöften, 

2. bryter mot tystnadsplikten, 

3. genom sjukdom eller liknande förlorar förmågan att fullgöra sitt uppdrag, 

4. begår brott eller lever så att man skadar biskopens anseende. 

Att det finns möjligheter att agera för en stiftsstyrelse när det finns sakliga skäl är naturligtvis avgörande. Nuvarande kriterier fyller den uppgiften väl. Men nu föreslås ett tillägg: att en ”biskop ska kunna bli skild från sin befattning inte bara vid en obehörigförklaring utan också av andra skäl” (s 1). Poängen är att det ska bli ”möjligt att skilja en biskop från sin befattning utan att det har skett en obehörigförklaring” (s 83).

Det är detta som väcker minnet av den skandal som kom att kallas Härnösandgate, när stiftsstyrelsen i Härnösand 2020, helt utan sakliga skäl, försökte köpa ut sin biskop. Svenska kyrkans överklagandenämnd fann att styrelsen hade ”överskridit sina befogen­heter” och klargjorde: ”Stiftet ska anställa den som genom val, utnämning och vigning fått uppdraget som biskop där. Stiftsstyrelsen kan inte anställa någon annan som biskop och har inte ens rätt att besluta om vem som ska fullgöra biskopens uppgifter vid förhinder eller när biskopstjänsten är ledig. Biskopens anställning är endast i teknisk mening lagd på stiftet.” 

Efter överklagandenämndens beslut framhärdade stifts­styrelsens starke man Kenneth Norberg (S) och kommenterade att det är ”otroligt olyckligt” att det inte går att köpa ut en biskop (KT 4/2021). Hans partikamrat Wanja Lundby-Wedin gick på samma linje och efterlyste en ordning ”för att hantera situationer som ligger utanför vigningstjänsten” (KT 7/2021). Vad hon for efter var en möjlighet för förtroendevalda att överpröva biskopars lämplighet. 

Det är just den process vi nu bevittnar. Men det blir direkt vilse­ledande när det i PM:et står: ”Händelseutvecklingen i Härnösands stift synliggör att kyrkoordningen inte förutsett att arbetslagstiftningen skulle kunna få som konsekvens att läromässiga och demokratiska principer sätts ur spel” (s 85). Men saken var den, att det i Härnösandgate inte fanns något arbetsrättsligt alls att gå på. Stiftets kyrkoherdar stod upp för sin biskop och skyddsombuden hade inget att erinra. 

Det är viktigt att poängtera att konflikten i Härnösand inte i första hand rörde en motsättning mellan vigda och förtroendevalda; primärt handlade den inte heller om en skiljelinje mellan social­demokrater och andra nomineringsgrupper i kyrkan, även om S i just det ärendet var särskilt drivande. I stället gick rågången mellan dem som förstår vad en episkopal kyrka är och ska vara, och dem som inte gör det. 

Det handlar alltså om kyrkosyn, snarare än om arbetsrätt. 

Det är inte rättssäkert att våra biskopar riskerar bli uppsagda av ”andra skäl” som inte specificeras. Det är lätt att se framför sig en utveckling med rädda biskopar som sitter i knät på politikerna. 

Vi vet inte vart vindarna blåser. Det är i dag okänt vem som blir förtroendevald i morgon. Det är inte alldeles gripet ur luften att en majoritet i en stiftsstyrelse i framtiden vill focka sin biskop för att han eller hon envist viger prästkandidater med ”fel” åsikter, läggning eller ursprung. 

Eller säg så här: när blir första gången som någon heilar i en stiftsstyrelse? Och vad ska biskopen göra då?

Jonas Eek,

Domprost