Ännu har vi en stund på jorden att förvalta

Handlingen i Sara Stridsbergs nyskrivna pjäs En grav för två är på ett sätt enkel, därför att frågorna är både eviga och evigt obesvarade: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? 

Det andra huvudspåret i handlingen är en självuppoffrande, frihetsälskande och pliktmedveten dotters frigörelse från sin hjälpbehövande och självupptagne far.

I mer än tvåtusen år har sagan om Oidipus fascinerat. Det är en pusseldeckare. Vem mördar vem?  Går det att fly från sitt öde? Nej, ve den som vill sätta sig upp mot gudarnas vilja. Och Freud har hakat på med sitt Oidipuskomplex.

Kungaparet i Thebe får av oraklet i Delfi veta att deras son ska döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undgå detta ger kungaparet den nyfödde sonen till en herde för att sätta ut honom i vildmarken. Men en annan herde hittar honom och lämnar honom till sitt kungapar i Korint, där han uppfostras som deras egen son.

När Oidipus omsider får del av denna spådom flyr han Korint och råkar på vägen av misstag döda sin biologiska far som han tar för en landstrykare. Han svarar rätt på en sfinx gåta och får som belöning drottningen till gemål.

Så levde de länge lyckliga och ovetande. Men när vetskapen hinner i kapp dem begår Iokaste, hans mor och hustru, självmord och Oidipus sticker i förtvivlan ut sina ögon och flyr med sin dotter Antigone.

Det är här Stridsbergs pjäs börjar. Den blinde kommer in på scenen klädd i en gammal badrock med en broderad kungakrona på bröstet. De vet varken var de är eller vart de ska.

Johan Rabaeus gestaltar den gamle så trovärdigt i växlingen mellan att vara en gammal gubbe och en kung, om än fördriven och ständigt på flykt.

Oidipus har varit och är förblindad; han har aldrig kunnat se klart vad det är som pågår. Den som ser är den blinde siaren Teiresias.  Bilden använder Jesus så ofta. Vem är det som ser och vem är blind?

Dottern Antigone (Lina Englund) griper mig i sin längtan att lämna sin gamle far och ta vara på sitt eget liv. Plikten, men också kärleken, hindrar henne. Maja Rung spelar alla olika biroller, oftast dråpliga, ibland allvarstyngda men humoristiska. Ålderdomshemmet befolkas av dementa jultomtar.

Hela pjäsen är fylld av blinkningar mot andra pjäser och litterära verk. Kanske allra främst Shakespeares Kung Lear. Oraklet (psyko­terapeuten) tar på sig sin sjal som portvakterskan i Strindbergs Ett drömspel. Den tyngs av allas viskningar och rop.

Blinkningarna till Becketts I väntan på Godot är många. Inte minst i scenografin som är en avskrädeshög på ett sluttande plan med ett ensamt träd. Skräpet är uppspolat från havet. De är på flykt. Ingen vill ta emot dem. Familjemedlemmarna är döda eller borta.

Oidipus och Antigone befinner sig utan att veta om det i hämndgudinnornas heliga lund, Kolonos. Platsen där marken öppnar sig.

Det känns som om Stridsberg inte får ihop slutet riktigt. Men det gör ingenting. Graven för två är förberedd men inte fullbordad. Hon är ju på intet sätt förpliktigad att följa sagans eller Sofokles sorgespel. Det sägs att Sofokles var 90 år gammal då han skrev pjäsen Antigone i Kolonos cirka 400 f Kr. 

Stridsbergs pjäs slutar inte enbart sorgligt som Sofokles tragedier. Det ekar mer av Vilhelm Mobergs Din stund på jorden: ”Ta väl vara på ditt liv för du är här bara denna gången. Denna enda gången. Nu är det din stund på jorden.”

När jag går ut i mörkret på Skeppsholmen i Stockholm är jag ganska tacksam över att slutet inte är becksvart. Vi vet att vi lever på ett sluttande plan på en jord som lätt kan förvandlas till en avfallsplats.

Vi vet att graven väntar och ingen undkommer sitt öde. Men ännu har vi en stund på jorden – att förvalta på bästa sätt för oss själva och för mänskligheten.

Caroline Krook