Kristian Gidlunds blogg blir pjäs om kraften att dö

Den 17 september har det gått ­exakt tio år. Det var då, 2013, som musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlund dog i cancer.

Hundratusentals läsare följde hans sjukdom och döende genom bloggen I kroppen min. I den skrev Kristian Gidlund utlämnande om livet i skuggan av den utmätta tiden. Under sin sista sommar var han också värd för Sommar i P1. ”Nattsvart” kallades programmet av en recensent. Trots det, eller kanske just därför, lämnade det publiken med en stärkt livskänsla. Avsnittet är ett av de mest lyssnade sommarpraten någonsin.

"Jag blev oerhört berörd"

En av alla dem som följde ­Kristian Gidlunds blogg är ­Josefin ­Rosales, konstnärlig ledare för Parkteatern.

För tio år sedan var hon ny­bliven tvåbarnsmamma.

– Med små barn står man nära både livet och döden. Man inser att man själv är förgänglig sam­tidigt som man just gett liv. Det är en väldigt existentiell fas och den sammanföll för mig med att Kristian Gidlund började skriva. Jag blev oerhört berörd.

Inspirerats av Kristian Gidlunds böcker

Josefin Rosales beskriver hur hans texter har burit henne genom åren. Kristian Gidlunds böcker, som getts ut efter hans död, har fungerat som tröst och vägledning. I dem har hon hittat inspiration och tankar som fött egna, personliga reflektioner.

Länge har hon undrat varför ingen har gjort något för scenen av de starka texterna.

– Kristian Gidlund hade en unik förmåga att sätta fingret på vad som är viktigt. När jag fick rollen som konstnärlig ledare på Parkteatern bestämde jag mig snabbt för att ta tag i drömmen om att skapa en föreställning ut­ifrån hans texter.

En resa från insikt till acceptans

Den 7 juli har den premiär, föreställningen har lånat namn från bloggen.

På scen står skådespelaren Razmus Nyström som gestaltar en man ”fångad i ett mellanrum mellan liv och död”. Föreställningen rör sig längs mannens process från insikt till acceptans.

– Vi är tydliga med att det inte är Kristian Gidlund som ska gestaltas. Skådespelaren ger liv åt hans ord och texter.

Till föreställningen har Mats Björke, Kristian Gidlunds barndomsvän och tidigare medlem i bandet Mando Diao, komponerat ny musik.

Familjen engagerade i processen

Under förberedelserna har ­Josefin Rosales arbetat nära ­familjen. Hon har träffat Kristian Gidlunds syskon och föräldrar och berättar att de har varit väldigt engagerade i processen.

Återigen var det hennes tankar och känslor utifrån sitt föräldraskap som blev en länk till kontakt.

– Jag tänkte väldigt mycket på Kristians mamma när jag läste hans blogg. Jag stod där med mina små barn och försökte föreställa mig hur det skulle vara om de dog innan jag själv hann dö. Den tanken går inte att ta in. Hur lever man vidare när ens yngsta barn dör?

Vad utmärker Kristian Gidlunds sätt att skriva?

– Han betonar det enkla och återvänder ofta till sin uppväxt, till barndomsmarkerna där han lekte som liten. Han pekar på alla de små saker som präglar oss människor och som man kanske kommer tillbaka till när man inser att livet snart är över.

Uttryck för att det sällan pratas om döden

Josefin Rosales lyfter fram naturskildringarna och hur Kristian Gidlund föreställer sig att han på andra sidan vaknar i fuktig mossa och ser solen sippra genom granverken. Hon nämner hans sätt att söka mening i det som sker. Kristian Gidlund skriver att hans död kanske handlar om att han på en annan plats ska finnas för alla de barn som aldrig haft en förälder.

Kristian Gidlunds blogg är inte den enda som lockat läsare. Sjukdomsberättelser i bokform eller på nätet väcker ofta stor respons. I synnerhet om den som skriver närmar sig döden. De svarar mot en utbredd uppfattning och förhoppning om att det finns särskild visdom att hämta hos den som närmar sig slutet.

Josefin Rosales ser suget som ett uttryck för att vi sällan pratar om döden. Det handlar också om åldern på den sjuke, menar hon. Att äldre människor går bort är något vi har accepterat, det är också så vi föreställer oss att det ska bli för oss själva.

– Men när en yngre person drabbas väcks frågan ”hur hanterar han det, hur klarar man att dö när man är så ung?”. Man inser att man själv inte tagit tag i tanken på sin egna dödlighet.

Har varit en dörröppnare till det existentiella

För många läsare har Kristian Gidlunds texter fungerat som en dörröppnare till existentiella frågor över huvudtaget, inte bara den om döden.

– Folk går inte i kyrkan. Man jobbar och kör på. Bloggen blir ett sätt att landa som människa.

Kanske ligger texternas främsta kraft i att de ger hopp, menar Josefin Rosales. Kristian Gidlund visar hur man hittar ett sätt att leva med insikten att man snart ska dö.

– När livet är som svårast hittar han ett nytt perspektiv som gör att jag känner att döden inte betyder att allt är åt skogen. Jag uppfattar inte honom som ­troende, däremot visar han hur det är möjligt att få ny kraft när det är som mörkast.

En uppsättning om livet - inte döden

Parkteatern har som uppgift att underhålla publiken i sommartid. Att sätta upp en föreställning om döden är kanske inte självklart. Josefin Rosales förklarar att man inte ska se uppsättningen som en föreställning om döden utan om livet.

– Kristians texter satte fingret mycket på just livet. Jag hoppas att föreställningen ska landa fint hos publiken. Vi spelar utomhus, under bar himmel. Den blir ett sätt att liksom skicka upp ­Kristians texter i luften.