Hur fastar man när avståendet har blivit norm?

Plötsligt en dag dyker en träningsannons upp i flödet. I sig är den inte märklig; det är januari och gymreklamen trålar efter nyårslöften. Men innehållet sticker ut. I filmens kontorsmiljö, där personal går omkring med pärmar, står en glaskub stor som ett rum. Inuti kuben sitter en man på cykel. Han är klädd som om han deltog i Tour de France.

Hjälp, tänker jag. Nu har kontorsträningshetsen nått en ny nivå. Nu har den tidigare toppnoteringen slagits, den som innebär att skrivbordsplatsen utrustas med löpband på vilket den anställde promenerar samtidigt som arbetsuppgifterna utförs.

Jag är naiv, jag vet. När jag letar upp Tour de France-kubens hemsida visar det sig att reklamen inte alls handlar om träning utan om avskildhet. Kuberna är hytter som ska råda bot på det moderna kontorslandskapets hot mot fokus och koncentration. På hemsidan finns inte en enda medelålders man i lycra.

Men ändå, som faktaförnekarna brukar utbrista. Något säger det att idén om ett rum avsett för intensivträning inför kollegornas åsyn känns om inte helt rimlig så inte heller helt oväntad.

Jag har skrivit om livsfrågor i tjugofem år. Närapå lika många gånger har jag skrivit texter om fastan. Redan då, på 1990-talet, var kritiken mot materialism och konsumtionssamhälle givetvis stor. Men motmetoderna var inte lika vanligt förekommande.

I dag är avståendet en del av livsstilen. Vi avstår för hälsans och miljöns skull. Inte alla, och när det gäller det sistnämna långt ifrån så mycket som vi borde. Men det sker på bred front året runt. Även ett så senkommet fenomen som sociala medier-fasta har en passerad klang. Den gängse protesten är snarare att släcka sitt Facebook-konto för gott.

Till och med självrannsakan som sådan känns annekterad. Att berätta om sina sämre sidor och om hur man kämpat med dem har blivit stapelvara i allt från Oscarstal till Tinder.

Hur fastar man när avståendet blivit norm? När kroppens och själens späkning är en ständig del av snickrandet på berättelsen om mig själv?

Fastan är en metod för att bryta mönster. När rutinerna bryts, när jag avstår sådant som annars ingår i min vardag, blir livets djupare värden synliga. Det är tanken. Men i en tid när ”tack men nej tack” blivit grundreflex är det lätt att känna att metoden tömts på sin udd.

Ska man gå varvet runt och avstå från avståendet. Kanske göra som mannen som i experimentsyfte åt hamburgare varje dag i ett helt år? Dra överflödssymboliken till sin spets? Nej, det känns barnsligt.

Ska man fasta från fastan, göra den pågående vardagslunken till en grej? ”Hey, jag vägrar både guldkant och askes!” Nja, det blir nog så poänglöst som det låter.

Ändå är det något med idén om den fortsatta vanligheten som lockar. Eller snarare – idén om att låta allt se ut som vanligt. Inga statements i lunchrummet. Ingen deklarerande statusrad. Kort sagt: ingen offentlig gest. Inte ens ett ord till livspartnern.

I en samtid där allt vi gör blir en del av vår självframställan känns det plötsligt som enda vägen ut. Att fasta utan det tredje ögat påkopplat. En fasta i hemlighet, från just det som bara jag vet att jag behöver avstå.