En mystikers längtan att möta kosmos skapare

”Livet är ogenomträngligt, man kan antingen höja sin näve eller sjunga Hallelujah – jag försökte göra både och.” Yttrandet tillhör den kanadensiska sångaren och poeten Leonard Cohen som beskriver en livslång konflikt mellan den inre och yttre världen i sitt liv.

I dokumentären Hallelujah: Leonard Cohen, A Journey, A Song berättas om en mystiker som lodar djupen i tillvaron genom sitt skrivande. Skrivandet blir ett sätt att härbärgera de inre konflikterna.

Cohens Hallelujah är helt unik i sitt slag. Dels för att oändligt många musiker har gjort den till sin, men framför allt för att Cohen ständigt skriver nya verser. Han arbetar konstant på denna sång, som en spegling av sin resa genom tillvaron.

Språket i synagogan berör Cohen djupt, varje ord är viktigt. När han är nio år dör hans far. Efter begravningen skriver nioåringen några ord till fadern, river sönder en av hans slipsar och lägger in sina ord i denna. Därpå begraver han slipsen i trädgården. ”Detta var första gången jag nyttjade språket på ett sakramentalt sätt,” berättar Cohen.

De bibliska motiven är legio i Cohens skrivande och hans spirituella sökande lyser igenom orden. Hans känsla är att det finns något som ska bli helat. Sharon Robinson, kompositör och medarbetare till Cohen, säger om honom att ”hans huvudsakliga sysselsättning var att lösa livets gåta.”

Det är genom Bat Qol, i Talmud uttryck för den kvinnliga rösten av gudomen, som sångerna kommer till Leonard Cohen. Sången är en gåva, den tillhör inte dig. ”Om jag visste varifrån sångerna kom skulle jag gå dit oftare.” Bat Qol kommer när du är beredd för att sedan försvinna.

Omgiven av många, familj, fans och musikvänner, genomsyras mycket av Cohens verk av en existentiell ensamhet. ”Vi är ensamma i kosmos, jag längtar efter att möta skaparen av detta kosmos”. Samtidigt ifrågasätter Cohen denna Skapare.

Driven av inre oro och obestämd längtan uppsöker Cohen ett zenbuddhistiskt kloster och lever där i fem år. Genom denna vistelse kommer han på nytt i kontakt med sin judiska tro och fortsatta kamp med det gudomliga.

Världens lidande som ett slags logikens brutalitet leder till den hopplöshet och förtvivlan som Cohen så ofta ger uttryck för. Dock, han ser en möjlighet att bevara sitt förstånd i denna vanmakt, det är genom att ”glow your soul to prayer.”

Hallelujah är en resa genom det ogenomträngliga livet, brutet mellan vanmakt och hopp. Och för oss som inte löst livets gåta återstår att stämma in de resonanser av ord som sjungits genom tusentals år – Hallelujah.

Kerstin Wimmer