Ekonomiprofessor: Ensamhet har blivit en akut global kris

Det ensammaste folket i världen. Så brukar svenskarna beskrivas. Som förklaring nämns allt från sekularisering och nordiskt kynne till en välfärdsmodell som gjort tilliten till samhället stark men de civila gemenskaperna överflödiga.

Hur extrema vi nu än är, är vi inte unika. Urbanisering, individualism och den digitala teknik­ens intåg har gjort ensamheten till ett internationellt … ja, fenomen eller bekymmer – det är frågan. 

För den brittiska ekonomi­professorn Noreena Hertz är svaret givet: Ensamheten är en akut global kris.

Med titlar som Det tysta övertagandet: den globala kapitalismen och demokratins död (2004) och Skuldfällan: hotet mot de fattiga länderna och hur vi kan ­avvärja det (2005) gjorde sig ­Noreena Hertz tidigt känd som kritiker med udden riktad mot nyliberalism. Böckerna gav ­henne titeln ”Young Global Leader of Tomorrow” vid World Economic Forum.

I  dag är hon medelålders. Men den ideologiska positionen står fast när hon siktar in sig på 2000-talets ensamhet. Eller som hennes nya bok heter – Ensamhetens århundrade. 

Boken är skriven med pandemin som fond. Många ser isoleringens och nedstängningarnas effekter som undantagstillstånd. Noreena Hertz ser snarare hur de accentuerar en lång rad underliggande samhällsbrister.

Idén till boken fick hon från flera håll. 

– Den första iakttagelsen kom via mina studenter. Jag har undervisat i tjugo år. För ungefär fem år sedan började fler och fler elever berätta för mig att de kände sig ensamma och isolerade. Det var något nytt. 

Den andra impulsen kom från den politiska scenen med dess framväxande högerpopulism.

– Jag började studera dem som röstar på ledare som Le Pen och Trump och förstod hur ensamma de känner sig. Inte bara i att de ofta har få vänner utan i att de känner sig bortglömda. Genom att stödja högerpopulistiska partier känner de sig sedda.

Hennes ärende är att vidga definitionen av ensamhet och analysera just sambandet mellan totalitarism och upplevelsen av att vara avknoppad som medborgare. Hon är den första att konstatera att analysen inte är ny; Noreena Hertz skriver in sig i en tradition med namn som Emile Durkheim, Carl Jung och Hanna Arendt. 

– För mig är ensamheten en nyckel för att förstå demokratins kris, säger hon.

Och så var det det där med Alexa. Under researcharbetet köper Noreena Hertz en Amazon Alexa, en virtuell assistent där man med rösten styr maskiner i exempelvis sitt eget kök. 

Hon observerar hur hon interagerar med sin nya maskin och hur hon för att bryta sin ensamhet vänder sig till maskinen och säger ”Alexa, tell me a joke”. 

– Jag märkte hur jag knöt an till den och förstod vilken gigantisk marknadspotential som ligger i den framväxande ekonomin av prylar för den ensamma människan.

Mest rubrikgenererande har ändå varit bokens del om hur Noreena Hertz själv hyr en vän. Branschen är enorm, enbart sajten Rent a Friend säger sig erbjuda 620 000 vänner över hela världen. 

Noreena Hertz hyrda kompis heter Britney. Tillsammans går de på fik, i bokhandel och klädbutiker. Hon beskriver hur allt känns bra fram till slutet av träffen då Britney säger ”det blir 135 dollar”. 

Visst kan transaktionsprincipen kritiseras, menar Noreena Hertz. Men inte flyktigheten. Tvärtom visar fler och fler studier på betydelsen av så kallade mikrokontakter. Det vill säga den typ av vardagsinteraktioner vi har med kassapersonalen på Ica eller med hundägaren vi möter på promenaden.

Startskottet för dagens kontaktlösa liv, där vi beställer mat via Foodora och tränar framför Youtube i stället för att gå till ett gym, är enligt Noreena Hertz 1980-talet med dess nyliberala genombrott. Att den lett till ökade klyftor och en förändrad syn på vårt ansvar för andra är en etablerad tanke. Idealet om individens självförverkligande har haft både existentiella och politiska konsekvenser.

Samtidigt känns hennes iakttagelser ibland långsökta eller spektakulära. Som hennes genomgång av popsångslyrik, där hon hävdar att ord som ”we” och ”our” sedan 80-talet ersatts av ”I” och ”myself”. 

Om man ändå instämmer i hennes grundläggande världsbild, den om en ökande ensamhet med långtgående förödande följder – vad kan vi göra, som individer och samhälle?

– På ett personligt plan ­behöver vi göra mer saker tillsammans med andra. Vi behöver stödja småskaliga arrangemang, närvara fysiskt vid sådant som händer lokalt. Här har kyrkan en stor roll att spela genom att föra människor samman. Det handlar inte bara om att samla människor som tror utan att också sträcka sig ut mot det sekulära samhället.

På samhällsnivå måste den gemensamma infrastrukturen återfinansieras, säger Noreena Hertz. Sedan finanskrisen 2008 har biblioteken och andra kollektiva zoner utarmats, menar hon. 

Hon talar om ett slags gemenskapens återlanserande.

– En enkel grej som företag kan göra är att uppmuntra folk att äta tillsammans. En studie gjord bland brandmän i Chicago visar att de kolleger som åt tillsammans inte bara kände starkare band sinsemellan. De presterade också bättre i arbetet. 

Företag har ett stort ansvar för att visa vad som värderas på en arbetsplats, menar Noreena Hertz.

– Det handlar om att aktivt stödja värden som hjälpsamhet och vänlighet.

Rådet klingar banalt, vilket är en kritik man även kan rikta mot delar av boken. Och hennes tips om att göra som Silicon Valley-företaget Sisco – som har ett system där företagets medarbetare uppmanas nominera ”vänliga kollegor” – ger åtminstone undertecknad smärre rysningar, trots att företaget enligt Noreena Hertz rankas som ett av USA:s bästa ­företag att jobba i.

Personliga och företagsmässiga insatser i all ära. Utan politiska beslut går det inte, menar hon och kritiserar rådande system som ger de internationella techföretagen stora skattefördelar. 

Hon pekar på Belgien som ett föredöme, där man infört en ”empty shop tax” för att stoppa utarmningen av stadskärnorna. Ju längre en affärslokal hålls stängd, desto högre blir skatten för fastighetsägaren.

Trots bokens många perspektiv berör den inte ensamheten på ett djupandligt plan. Frågan är hur Noreena Hertz ser på människans inneboende existentiella ensamhet, den vi föds med och bär – oberoende av tidsepoker och ­politiska styrelseskick.

– Oavsett om man tolkar världen religiöst eller inte kan man konstatera att människan alltid sett ensamheten som ett hot. Som art har vi varit beroende av gruppen. När Gud i Gamla testamentet talar om något som inte är bra är det just ensamheten som benämns.

Noreena Hertz syftar på orden i Första Moseboken 2:18: ”Herren Gud sade: ’Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 

– I en kultur som romantiserat individualism och uppmuntrat till självförverkligande har vi ­förlorat insikten om hur människan är helt beroende av kollek­tivet.