Fenomenet Etty Hillesum: Fängslande röst från transitlägret

Första gången Etty Hillesums dagböcker och brev gavs ut på svenska, 1983, passerade de mer eller mindre obemärkta. När det lilla kvalitetsförlaget Faethon nu ger ut boken på nytt verkar förutsättningarna mer gynnsamma. Boken har blivit flitigt uppmärksammad i media – och tyngs den här gången heller inte av den missvisande titel som tidigare torde ha skrämt bort en och annan läsare: Det förstörda livet.

Hillesum är något för sig och i sin egen rätt. Men vari detta speciella egentligen består är inte alldeles lätt att sätta fingret på.

Internationellt har Hillesums namn befunnit sig i stadigt stigande ända sedan dagböckerna först publicerades i Nederländerna, 1981; i dag går det knappt längre att överblicka litteraturen och forskningen kring henne.

De obligatoriska jämförelserna med Anne Frank, Simone Weil och andra tycks mig dock vilseledande. Med Frank har Hillesum egentligen inte mer än tragiken och hemstaden Amsterdam gemensamt. Och vad Weil beträffar saknar Hillesum hennes filosofiska skarpsinne och har heller inte den sortens andliga djup.

I gengäld har hon desto mer av annat: Hillesum är något för sig och i sin egen rätt. Men vari detta speciella egentligen består är inte alldeles lätt att sätta fingret på.

Dagböckerna löper mellan åren 1941–1943; Hillesum är vid deras början 27 år gammal. Det faktum att Nederländerna sedan något år tillbaka var ockuperat spelar inledningsvis ingen nämnvärd roll i dagböckerna. Hillesum är väl medveten om vad som pågår, men utan att det tycks överskugga hennes tillvaro.

Utgångspunkten för dagboken är i stället en annan: hennes slumpartade möte med en karismatisk, nästan dubbelt så gammal judisk psykolog vid namn Julius Spier. Det är på hans direkta uppmaning hon börjar föra dagboken.

Någon psykolog i konventionell mening var Spier inte. Han hade visserligen studerat för Carl Gustav Jung i Zürich i två år, men hans specialitet var “kirologi”, konsten att “läsa i händer” – dock inte på det gamla spådomsmässiga viset, utan som ett sätt att få en allmän bild av en människas karaktär och dispositioner.

Det låter suspekt och var det väl också, men Jung hade höga tankar om Spier och gav även sin välsignelse till den kirologiska verksamheten; han skrev senare också ett förord till Spiers postumt utgivna arbete om barns händer.

Hillesum fann vid första anblicken Spier motbjudande; hon tyckte han hade något dubbelt i sitt väsen, där han satt vid ett bord omgiven av hänförda kvinnor. Men när han tog hennes hand och började lägga ut texten om hennes problematik föll också hon till föga: både inför träffsäkerheten i hans analys och inför kraften i hans personlighet.

När det några dagar senare blev dags för deras första enskilda möte utmanade han henne på brottning. Själ och kropp var ett, hävdade han; det övergripande målet för terapin var att “det som sitter i huvudet måste flytta ner i hjärtat”. Utfallet av brottningen blev dock inte det förväntade: Hillesum golvade honom med ett plötsligt kast – och det hela slutade snöpligt med att hon fick sitta och badda hans blödande läpp med eau de cologne.

Det skulle visa sig betecknande för deras fortsatta relation: trots att han förblev den obestridlige auktoriteten i praktiskt taget alla frågor och kom att utöva ett omätligt inflytande över henne, var de i många avseenden jämlikar och syskonsjälar – och hon den i längden kanske starkaste.

Senare skulle hon kalla årsdagen av deras första möte för sin födelsedag. Och onekligen förde Spier hennes liv in på en ny bana, men han kom också länge att framstå som dess största hinder.

Den självanalys som dagboken var avsedd för blir i realiteten till en skildring av den kamp hon för inom sig för att komma till rätta med honom och få honom på armlängds avstånd, både intellektuellt och känslomässigt.

Hillesums vindlande analyser av kärlekens psykologi är visserligen levande och innerliga, men inte tillräckligt originella vare sig till stil eller innehåll för att hävda sig mot annat som skrivits i ämnet.

Saken försvårades – för att inte säga omöjliggjordes – av att de båda delade en starkt erotisk läggning. Spier var visserligen förlovad med en kvinna som tagit sin tillflykt till London och höll länge hårt på sin avsikt att förbli henne trogen – och även Hillesum var upptagen på annat håll.

Deras relation fick därmed ohjälpligt en haltande karaktär: lika förbehållslös och givande som den var andligt och intellektuellt, lika ofullgången och oklar var den känslomässigt.

Länge förblir detta ledmotivet i dagböckerna. Och skulle det ha stannat där skulle de vid det här laget sannolikt ha fallit i glömska. Hillesums vindlande analyser av kärlekens psykologi är visserligen levande och innerliga, men inte tillräckligt originella vare sig till stil eller innehåll för att hävda sig mot annat som skrivits i ämnet.

Men nu tog saken i stället en oväntad vändning. Spier insjuknade i lungcancer sommaren 1942 och dog kort därpå – efter bara drygt ett års högintensivt samliv.

Samtidigt förvärrades läget dramatiskt för Amsterdams judar. Det som man förfärats över på visst avstånd blev nu den mest närgångna verklighet. Med ens visste alla att det när som helst kunde bli deras egen eller någon närståendes tur att deporteras till lägren i Polen.

Märkvärdigt nog verkade allt detta frigörande på Hillesum. I ett slag lösgjordes hon från den nega-
tiva känslomässiga bindningen till Spier – och i samma mån blev hon fri att för första gången på allvar och självständigt börja tillämpa insikterna från tiden med honom både inom och utom sig.

Från att ha varit intensivt upptagen av frågan om sin personliga frigörelse kom nu allt i stället att handla om en identifikation med allas gemensamma utsatthet – en identifikation som gick så långt att det framöver blev otänkbart för henne att acceptera de erbjudanden hon fick om att rädda sig själv.

Den inre utveckling hon undergår den här tiden har inte något forcerat eller ansträngt över sig, den tycks bara falla naturligt på plats i takt med omständigheterna. Dock hämtar hon stöd och inspiration från ett lite oväntat håll: från poeten Rilke. I hans verk fann hon en känslo- och tankerymd vid nog att innesluta och omfamna hela tillvaron, inklusive lidandet och döden.

Det var alltså i bönen hon fick fatt på någonting inom sig som framstod som verkligare än allt det andra – och som ingenting av det hon framöver fick genomlida lyckades rå på.

Rilke har ju annars rykte om sig att vara en aristokratisk, högstämd och allmänt dunkel – “orfisk” – poet. Men i Hillesums dagböcker visar han ett annat ansikte: som någon det verkligen går att leva på under de svåraste omständigheter.

Hon läser honom jämt och ständigt, överallt, och man kan se hur det färgar av sig på både hennes sätt att tänka och hennes sätt att skriva. Men det handlar inte om imitation, utan snarare om identifikation: det är sig själv, sitt eget språk, hon hittar i honom.

Den yttersta förklaringen till hela detta skeende måste dock sökas på annat håll. Hon hade en gång kallat sig för “flickan som inte kunde falla på knä”, men den djupaste och mest bestående lärdomen från tiden med Spier låg just i detta: att den bokstavligen lärde henne att falla på knä och be.

Spiers egen andlighet var kristet färgad: han läser tidigt Thomas à Kempis med henne och senare också evangelierna. Någon stor affär ska dock inte göras av det kristna: för både Spier och Hillesum handlade det om en konfessionslös gudstro befriad från alla mänskliga mellanhänder, en religion reducerad till sina minsta beståndsdelar: enskild bön och praktisk nästakärlek.

Men det var alltså i bönen hon fick fatt på någonting inom sig som framstod som verkligare än allt det andra – och som ingenting av det hon framöver fick genomlida lyckades rå på.

I Spiers bibliotek hittade hon Augustinus Bekännelser och hon började nu, i dennes efterföljd, själv adressera sig till Gud i dagboken. Hon kallar någonstans Bekännelser för Augustinus ”kärleksbrev till Gud” – och det är också sådana hon själv nu skriver, i form av utmanande rapporter om de ofattbara öden som hon och de andra undergick.

Hennes sista tid finns inte skildrad i dagböckerna, utan i de paradoxalt förtröstansfulla brev hon skriver från uppsamlings- och transitlägret i Westerbork; det allra sista är ett vykort från tåget till Auschwitz, upphittat på rälsen.

Båda hennes föräldrar var med på tåget, liksom en yngre bror. Hon skriver att uppbrottet kommit hastigt, utan förvarning, men att de lämnat lägret sjungande. Och hon har öppnat sin Bibel på måfå och fått upp:

Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad.