Fin inblick i en unik församlings inre liv i Finland

En homosexskandal, ett högkyrkligt brödraskap, en ärkebiskop med uppskruvat livstempo, som är mycket lite intresserad av kyrkbyggen, en kyrkoherde som är sionist och predikar ”genialt obegripligt”, en kyrka som blir smuggelstation för ryska biblar, en prästgårdsträdgård som förvandlas till spionbrevlåda och en församling som hamnar mitt i en infekterad finländsk språkstrid och får utstå nedsättande klotter på kyrkmuren.

Är en sådan rafflande historieskrivning rättvisande för en församling som också går under epitet ”ett rikssvenskt andligt hem i Finland”?

Naturligtvis inte.

Men dramatik och spänning saknas inte i boken om den hundraårsjubilerande rikssvenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, OP vanligen kallad.

OP-kyrkans 90-åriga födelsedag är nu i december. Den invigdes andra söndagen i advent 1932, tio år efter församlingens födelse.

Hundraårsboken är också berättelsen om en unik utlandskyrka med avgörande betydelse för ett stort antal rikssvenskar bosatta i Finland, framför allt i Helsingfors. Anledningen är treenig; kyrklig, kulturell och social verksamhet.

Här har uträttats stordåd i det tysta inom exempelvis åldringsvård och understödsverksamhet. Här har sång och musik varit av högsta kvalitet och betydelse. Här har en församling som stått stadig genom Finlands krig och letts av blott åtta kyrkoherdar på hundra år, varit en kyrka för hela livet. Ett eget drätselkontor har verkat här, unikt för utlandsförsamlingarna.

Här har en församling som stått stadig genom Finlands krig och letts av blott åtta kyrkoherdar på hundra år, varit en kyrka för hela livet. 

Med påfallande värme, och utan att väja för mörka och svåra händelser eller dra sig för att lågmält kritisera olika aktörer, beskriver bokens huvudförfattare Fredrik Santell detta OP, som inte längre är en svensk utlandsförsamling. I dag ingår den i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och lyder under Borgå stift.

Nuvarande kyrkoherden Jan Olov Fors skriver om församlingens ”fortgående sökande efter identiteten som en kyrka för hela livet med ett rikssvenskt uppdrag”.

Vad är då en rikssvensk identitet, särskilt i ett delvis svenskspråkigt Finland?

Frågan är både brännande och dagsaktuell i och med Tidöavtalet och den rikssvenska regeringens önskan om en svensk kulturkanon.

Jag som själv sedan decennier är finlandssvensk invandrare i Sverige förbluffades som nyanländ över vissa tämligen slående kulturella och språkliga skillnader mellan det finlandssvenska och rikssvenska.

Men så var det ju inte heller på den tiden lika enkelt och billigt att färdas mellan våra länder och invånarna hade inte lika lätt som i dag att ha nära och tät kontakt. Detta konstateras också i boken, där författarna gör tappra och insiktsfulla försök att identifiera det unika rikssvenska. Riktigt tydligt blir det dock inte, annat än att läsaren förstår att den kyrkliga liturgin och psalmboken skiljer sig åt.

Är det inte mer än så, kommer tids nog OP att med sitt vikande medlemstal att inlemmas i gruppen ”vanliga” svenskspråkiga församlingar i Borgå stift. Såvida inte den nyligen antagna framtidsvisionen lyckas bryta trenden. Men redan i dag talas det tydligen emellanåt finska på kyrkkaffet.

Hursomhelst har OP ändå chans att, tack vare sin historia, förbli det som Jan Olov Fors kallar ”en välkomnande gemenskap för rikssvenskar och finlandssvenskar, för alla som längtar ­efter en nära anknytning till det svenska – både språket och kulturen.”

Oavsett ger denna 90-sid­iga lättlästa bok med många ­autentiska bilder, en intressant och tankeväckande inblick i en unik församlings inre liv och två nordiska syskonländers både ­gripande och glädjerika historia.

Förvillas inte av att ­omslaget ser ut som en skrytig coffee table­-bok, som ofta bara blir skådebröd. Här är innehållet gediget och läsvärt.

Yvonne Ingman