Kyrkomusiker lär sig dragspel: ”Befriande få känna sig dum på ett nytt instrument”

Klockan närmar sig halv fyra. I kantinen håller de flesta studenter på att avsluta sin dag. De surrar, dricker kaffe och har tagit på sig jacka och mössa. Merparten är unga och gängliga, har runda glasögon och stora instrumentfodral i släptåg.

Gå in och leta efter en grupp på fem studenter beväpnade med dragspel, har lärare Anita Agnas instruerat mig per telefon. De samlas där tio minuter före det att lektionen börjar. 

Sagt och gjort, jag hittar dem. Mycket tack vare att deras snittålder är högre än den för musikhögskolans hela population. Maria Arhusiander Rojas, Philip Olsson, Marianne Viper, Kevin Lembke och Joachim Nilsson har redan fått sina musikaliska examina. Till vardags är de kyrkomusiker i Svenska kyrkan på olika håll i Stockholm och Skåne. 

Men just i dag låter de orgeln stå orörd.

”Befriande att känna sig dum”

Snart blir vi hämtade av lärare Anita som har rätt passerkort för att beträda den borg av låsta dörrar som leder fram till klassrummet. 

– Vad säger ni? Vågar vi börja med skalan? frågar hon efter att studenterna satt sig till rätta. Det är gruppens andra lektion och de har haft en basskala i C-dur i läxa. 

Gruppen vågar. Lugnt och metodiskt drar de sig igenom bastonerna. 

–  Lillfinger och ringfinger, allt annat är förbjudet! säger Anita med ett skratt. 

Skalan återkommer i den första sång som studenterna spelar från ett lösblad, Valsett. De får välja om de spelar bas och/eller melodi.

"Bälgandet är jättesvårt"

Så spelar de. Tillsammans, med flinka fingrar och intuitiv, inlärd musikalitet. Ackorden hittar de enkelt. Melodin likaså.

Det är bälgen som ställer till det. 

– Bälgandet är jättesvårt, säger Maria Arhusiander Rojas, och ber om råd för hur man bäst hushåller med luften.

Gruppen spelar sången igen. ”Vänd”, ”Vänd”, ”Vänd”, ”Vänd”, utbrister Anita var fjärde takt. Nu ser det bättre ut. Bälgarna vecklas följsamt ut som solfjädrar.

Snart dags för nästa hit, Leende guldbruna ögon. Anita Agnas uppmanar studenterna att testa septimen på dominanten:

– Det har man ju gjort förr, så att säga! säger hon.

Studenterna skrockar åt det gamla tricket, men färgar glatt sina ackord. De är vana instrumentalister, men i det här klassrummet är de flesta fullkomliga nybörjare. Kevin Lembke införskaffade sitt knappdragspel för bara någon vecka sedan. 

– Det är befriande att få känna sig dum på ett nytt instrument, säger Kevin Lembke.

Likt en yogainstruktör

Under nästa sång, Oh, When the saints go marching in, vandrar Anita runt i klassrummet likt en yogainstruktör som lämnar sin matta för att hjälpa sina elever att hitta rätt form. Hon spänner axelremmar, lägger dragspel rätt i famn och drar ut och skakar Kevin Lembkes högra arm. 

– Slappna av! uppmanar hon.

Plötsligt kommer han åt spelet bättre och når att kupa sin hand över knapparna. 

– Som en orgelhand, konstaterar Kevin.

Gruppen fortsätter att beta av sin repertoar. Det är enkla, många barnsliga, sånger. Syftet är att lära in grundläggande mönster som gör det möjligt för studenterna att fortsätta utvecklas med sitt nya instrument. 

Pastorala poänger

Klassrummet är trångt, och inte ens sex dragspel som andas i kapp kan göra luftcirkulationen bättre. Dags för en paus och att låta dörren till korridoren stå öppen. 

Jag passar på att ställa några frågor om varför ett gäng kyrkomusiker lockas av att spela just dragspel.

–  Jag har spelat ganska mycket dragspel i kyrkan och olika sammanhang men har alltid känt att det är lite obekvämt. Tycker folk om det? Jag är rädd att någon ska bli störd. Kursen är ett sätt att övertyga mig själv att börja använda det mer, säger Maria Arhusiander Rojas.

För att få plats på kursen krävs inga förkunskaper, men vissa studenter har redan använt dragspelet inom församlingsverksamheten. En av dem är Philip Olsson. I hans arbete ingår besök på fängelser och äldreboenden. Oavsett om han möter intagna från Östeuropa eller finska damer i ålderskategorin högre, väcker folkmelodierna på dragspelet igenkänning:

– Den där närvaron man söker hela tiden, nuet som man söker med alla, för det är ackordion genialt. Du har stora möjligheter att engagera, det är skillnad mot att sitta på läktaren i kyrkan som skapar en viss distans. Där sitter man mer i sin egen bubbla.

Gregorianska melodier på dragspel

– En gång tänkte jag att det blivit lite för mycket dragspel på fängelset och lämnade det hemma. Då var det några som kom till samlingen men vände i dörren och sa: ”Har du inte dragspelet med så får det vara”, berättar Philip Olsson.

Instrumentet har på så sätt blivit en uppskattad trotjänare i Philips vardag. Det är med på gudstjänster, och han har märkt att till och med gregorianska melodier är vackra på dragspel. Han kompar därför ofta prästens sjungna liturgi.

– Det funkar skitbra!

Philip Olssons pappa var pastor i Svenska missionsförbundet och spelade dragspel. I kyrkan var det otänkbart. I missionshuset gick det bättre.

–  Han spelade på ett annorlunda sätt. Han spelade inte som på dansbanorna utan sjöng kyrkliga romanser och ackompanjerade sig själv. Men i kyrkan var det inte välkommet. 

– Kärt barn har många namn, är det inte ”syndaskrynkel” så är det något annat, fyller Anita Agnas i.

– Ja, tänk om pappa hade fått se det här, säger Philip Olsson.

Perfekt biinstrument

Dragspelet har alltid varit omspunnet av fördomar. Inom kyrkan har det förknippats med syndig dans och dryckjom. Inom den klassiska musiken har det varit illa ansett på grund av sina begränsningar. Hugo Alfvén ska ha uppmanat den som hittar ett dragspel att stampa på det och slänga det i diket.

Men de klassiskt skolade kyrkomusikerna ser många likheter mellan dragspelet och orgeln. 

– Vi spelar alltid med höger hand, vänster hand och fötterna. På dragspelet har du höger hand, vänster hand och luften. Vi är vana att dela upp skallen i tre delar, säger Maria Arhusiander Rojas.

– Båda är tangent- och blåsinstrument. Det är som att ha med en liten orgel, säger Joachim Nilsson. 

Joachim Nilsson berättar om ett tillfälle nyligen, under Förintelsens minnesdag, då han lät en romsk vän och dragspelsvirtuos spela på en samling i kyrkan. Alla kommunens niondeklassare var inbjudna. 

– Han lirade loss och femtonåringarna var helt fascinerade. De kom fram och tackade, säger Joachim Nilsson och fortsätter:

– I bland måste man också våga gå andra vägar för att engagera människor och få dem intresserade av kyrkan. I det folkliga är vi förenade.