Gravturism är en snabbkurs i kulturhistoria

Grönskan är skir, träden nyutslagna. Framför oss som ett löfte: Sommaren. Under oss: De döda.

Bo Hedin borstar bort några fjolårslöv från gravstenen för att kunna läsa namnet. Visst är det här hennes aska finns, Bodil Malmstens?

Jodå, under den blänkande metallplattan vid Maria Magdalena kyrkogård vilar en av Sveriges mest folkkära författare. Född 1944. Död 2016.

– Vi har gjort fint åt många, säger­ Bo Hedin.

En särskild form av semesteraktivitet

Han syftar på de bortborstade löven. Tillsammans med författaren Arne Norlin har han utforskat 55 av Stockholms stifts 106 kyrkogårdar. Kartlagt var de välkända personerna ligger begravda. Resultatet av arbetet är en bok: Bland berömda svenskar – 62 promenader på Stockholms begravningsplatser (Lind&Co).

Med den skriver de båda vännerna och tidigare journalistkollegorna in sig i en särskild form av semesteraktivitet, nämligen gravturism. Det är en både internationell och växande resegenre, med kyrkogårdar som Cimetière du Père-Lachaise i Paris och Highgate cemetery i London som klassiska resmål.

En uppsjö av sajter visar ­vägen. ”Tolv kyrkogårdar du måste se innan du dör” tipsar kvällstidningen. Här hemma finns en tjänst där man kan beställa blommor som delas ut av bud till den begravda kändis vars minne man vill hedra.

Kyrko­gårdspromenaderna: En bildningsresa

Intresset har många bottnar. Inte minst är det existentiellt. Som en bloggare skriver: ”Inget får paradoxalt nog liv i mig som att vandra bland de döda”.

– Det är en speciell stämning på en kyrkogård, även om man inte tror på Gud är det ett rum man har respekt för, säger Bo Hedin. 

Minnen väcks på det person­liga planet.

– Man börjar tänka på människor man känt och som gått bort. Personer man delat upplevelser och liv med, säger Arne Norlin.

Som deras bok visar är kyrko­gårdspromenaderna en bildningsresa. Den går längs kultur, tidsanda och formspråk.

– När det är så mycket som far omkring i samhället tror jag att många människor tycker att det är spännande att lära sig saker. Och så ska man inte glömma intresset för att röra sig i naturen. En kyrkogård är ju ändå lite natur, säger Bo Hedin. 

Nya upptäckter

Det var så de själva kom i gång. Under pandemin promenerade de regelbundet och hamnade ofta vid någon kyrkogård. En inventering av guideutbudet visade att det fanns en lucka. Arne Norlin, som har ett stort antal fackbokstitlar bakom sig, kontaktade sitt förlag som sa ja.

Tillsammans har de gjort ett antal nya upptäckter. Dit hör Skogsö havsnära kyrkogård i Saltsjöbaden, ”det är nog den vackraste”. Och Djursholms kyrkogård, ”som en Bauer-skog”. Liksom klosterträdgårdsliknande Tyresö.

Under arbetet har de blivit bekanta med allt från modernismens anläggningar till klassicistiska ideal.

Och framför allt: med personerna som ligger begravda.

Historien bakom Kristina Lugns gravsten

Vi har just riktat blicken mot bysten av Evert Taube, den som hans fru Astri skulpterat och som pryder hans grav, när Arne Norlin ber oss vända oss om.

– Här har du Lasse Lucidor, ­säger han, och ger ett mini­föredrag om den berömda tillfällespoeten och rumlaren, ­nedstucken 1674 under ett bråk på en krog i Gamla stan.

På stenen, under namnet, står inristat ”den olycklige”.

– Han levde ur hand i mun och brände alla pengar.

Till bildningsbanken hör även kunskapen om hur gravvårdarna tillkommit och finansierats. ­Lasse Lucidors sten, rest först 1966, bekostades av bland andra journalister från dåvarande Stockholmstidningen och Svenska akademien.

Det där sista leder våra fötter femtio meter söderut, till ­Kristina Lugns grav och storyn om en kinesisk gravsten som fraktades med Ever Given, fartyget som ­orsakade stopp i hela det globala varuflödet när det fastnade på tvären i Suezkanalen 2021.

Vi ler åt tanken på hur Kristina Lugn skulle ha diktat om sin egen försenade gravsten.

En vänlig miljö

Innerstadskyrkogårdarna utmärks av att de är fyllda av idel kända namn, varav många gjort avtryck i kulturen. På Maria Magdalena vilar Bengt Lagerqvist, Werner Aspenström, Sven Lindqvist…

Detsamma gäller Katarina kyrkogård, dit vi förflyttar oss.

Men först en kaffetår. Arne Norlin och Bo Hedin har med sig termos och hembakta bullar som vi bjuds att dela vid kyrkans stentrappa. Med kopparna i hand berättar de om kyrkogårdens vett och etikett, och om hur bok­arbetet bland mycket annat också varit en upplevelse av kyrkogården som social plats.

– I den här delen av Stockholm finns inte så mycket parker. Kyrko­gårdarna kan vara de stadsytor som finns och som är tillgängliga för alla, säger Bo Hedin.

De konstaterar att kyrkogården är en påfallande vänlig miljö.

– Folk är oerhört hjälpsamma. Ibland frågar vi sörjande om hur man hittar till den eller den, de visar gärna. Samma sak med folk som jobbar på kyrkogården, de tycker det är kul att svara på frågor.

Sara Danius och Einárs grav

Vi reser oss från trappan och går mot ett undanskymt hörn av kyrkogården. Där vilar Wilhelmina ”Mina” Wallenberg, anmoder till finansfamiljen och död i barnsäng vid 29 års ålder. Inte långt därifrån syns Sara Danius signatur, vid vad som måste vara Stockholms mest stilrena gravvård.

Ändå är det minnet av en helt ­annan sorts kulturutövare som drar blickarna till sig, nämligen Einárs grav. Artisten sköts till döds för två år sedan, 19 år gammal. Gravstenen är omgiven av blommor och inplastade minnestexter.

Åsynen berör. Inte bara på grund av det kända namnet och det tragiska slutet. Som vid alla gravar där årtalen berättar om ett liv som släckts för tidigt, stannar besökaren gärna upp.

En grav som ofta besöks av människor från andra länder

I förordet till sin bok skriver Arne Norlin och Bo Hedin om vikten av att lägga någon minut även vid de okändas gravar.

– Man gör ständigt upptäckter när man går runt. Man hittar kanske en liten pojke som dött. Vad hände? Ibland kan årtalet väcka associationer, säger Arne Norlin.

Barn som dör är sorgligt. Sorgligt – men kanske också på något sätt läkande – är insikten om att kändisskap inte är någon garanti för att kvarstå i de efterlevandes minne.

– Ibland kommer man fram till gravstenen till en berömd person bara för att upptäcka att den är förfallen och igenväxt. Man ser att stenen står snett och att ingen brytt sig på jättelänge, säger Bo Nordin.Och så finns förstås motsatsen. De vars minne alltid vårdas. Som Olof Palmes grav vid Adolf Fredriks kyrka, ett par kilometer ifrån där vi står, och som ofta pryds av en nyinköpt röd ros.

I boken skriver Arne Norlin att den som vill höra någon prata ett annat språk än svenska kan gå till Palmes grav, som ofta besöks av människor från andra länder.

– Palme är kanske den ende svensken de känner till, säger han.

En promenad på två timmar

Två timmars gravpromenad är till ända. Den har gått via berättelser om pestens härjningar och Stockholms blodbad. Genom Karin Görings fyra (!) begravningar och hästen som Max von Sydow rider på i Det sjunde inseglet och som ligger begravd på Kaknäs djurkyrkogård.

Framför allt har promenaden rört sig från en tid då den finaste gravstenen var den med den mest imponerande titeln, till en tid då det största som finns är ett ömhetsbevis.

Så som det lyser i guld under de nyutslagna kastanjerna: ”Vår älskade”.