– Det blir min tredje krönikebok. Med den går jag om Bibeln som ju bara har två, säger Tomas Sjödin med ett spjuveraktigt leende.
Lita på att det ljusnar (Libris) bjuder på 71 texter från Göteborgsposten om livet och om att möta tillvarons mörker med hoppet om att vi omges av goda krafter.
Sjödin vill tala uppriktigt om livet och försöka tillföra en gnutta hopp i sina krönikor. Ett hopp om att det finns ett ljus på andra sidan mörkret.
– Aldrig det ena utan det andra, klargör han i sitt förord. Uppriktigheten och hoppet förutsätter varandra och båda är en del av skrivarens ansvar.
Hoppet står i fokus under vårt samtal i hans arbetsrum i Smyrnakyrkan i Göteborg.
– Jag är en ganska hoppfull människa. Optimistisk. Tanken att ”det ordnar sig” har jag ärvt från min pappa. Min mamma
däremot hade nära till oro. Och jag har nog fått lite av båda. Jag är inte en genomtrygg person.
Titeln på den nya boken är hämtad från en krönika som har blivit en av Sjödins mest delade och spridda någonsin. Den handlar om att gå in i mörkret och lita på att det ljusnar.
– Det klarar väldigt få av oss på egen hand, skriver Tomas Sjödin i sitt förord. Och vi behöver inte klara det heller. Vi kan göra det ihop, vi kan bli varandras ljus, varandras hopp. För påfallande ofta är hoppet förankrat utanför oss själva. Det tar gestalt i närvaron av någon som just nu står lite stadigare på jorden och låter mig dela den platsen temporärt.
Han eller hon ska våga lita på att det ljusnar, att det är värt att vakna imorgon. Men hoppet jag sår får inte bli för bombastiskt eller orealistiskt.
Så fungerade Smyrnakyrkans församling för Tomas och hans hustru Lotta under 2000-talets första årtionde. Deras söner Karl-Petter och Ludvig blev svårt sjuka och dog 2002 respektive 2007, efter att ha vårdats i hemmet under många år.
– Kyrkan blev väldigt viktig för oss. Där fanns människor som på riktigt brydde sig om hur vi hade det. Vi fick hjälp att hoppas. Jag lutar mig mot att hoppet bär vi tillsammans.
I dag försöker Lotta och Tomas att vara vikarierande hopp för familjer i liknande situationer som de var i då. Om en familj ber om hjälp så bjuder paret Sjödin ofta hem dem.
– Och det står så klart att det inte är orden som är vårt bidrag. Det är platsen. Kvadratmetrarna i vårt kök, ångan från kaffemaskinen och trasmattan under oss. Det vi har att ge är att vi fortfarande är vid liv och med det berättar att livet kan bli bra igen, också efter förluster man trodde skulle ta glädjen ur livet för gott.
Tomas Sjödin skrev sin första krönika när han var 25 år. Och det sa klick. Formen passade Tomas Sjödin som hand i handske.
– Jag börjar i en vardagsdetalj, fördjupar den i mitten och avslutar med en punchline. Jag driver en enda tanke. Krönikan slocknar om jag skulle försöka driva två.
– Jag utgår ganska ofta från mig själv, mina känslor och tankar. Men krönikan ska sluta i läsarens liv.
– Jag vill ge läsaren något att vila sig emot. Någon som känner att allt är svart ska våga tänka ”det lilla kanske är möjligt”. Han eller hon ska våga lita på att det ljusnar, att det är värt att vakna imorgon. Men hoppet jag sår får inte bli för bombastiskt eller orealistiskt.
