En bok som ger insikt i att det förflutna aldrig är still

Hur minnet, historien och verkligheten förhåller sig varandra är en tidlös tematik för författare, historiker och filosofer. Nu ger sig Maja Hagerman in i dessa frågeställningar i boken Minnesbrunnen – Om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin.

Som titeln antyder är det en bred lodning av hur historiska händelser inom en rad olika områden kan tolkas, betraktas och ändra betydelse från tid till annan – som det så träffande heter.

Augustprisvinnaren Maja ­Hagerman har arbetat både som historiker, dokumentärfilmare, författare och vetenskapsjournalist och hon får användning för alla dessa erfarenheter i boken. Hon står också på än mer solid grund i en del kapitel eftersom hon i tidigare böcker utforskat några ämnen mer utförligt.

Det första kapitlet berör hur ­fotografiet och minnet hänger samman. I dag har de flesta av oss foton i överflöd i telefonen – men är de egentligen medium genom vilka vi minns? Vi scrollar genom tiden men förblir rätt blasé.

En intressant reflektion från Maja Hagerman är här hur det är lika mycket hantverket kring en bild som skapar minne, inte bilden själv. Bilden blir ett minne när det väljs ut, klistras in i foto­albumet, får rubrik och kommentarer och en kontext. Den fria tolkningen av bilden får snabbt ge vika för en aktiv redigering. I dag orkar vi inte med detta – och då återstår bara pixlar.

I de följande kapitlen ersätts det personliga minnet av det kollektiva. Bokens längsta kapitel handlar om hur tidigare historiska förebilder kan bli persona non grata över en natt. Statyer välts eller får en presenning över sig.

Bland annat svensk medicinhistoria rymmer personer som en gång var hyllade pionjärer inom rasbiologin – men är ställda i skamvrån idag.

Jag hade gärna sett henne utforska dessa teman i essäns form. Nu tyngs hennes iakttagelser av lite väl detaljerade utvikningar. 

Det i mitt tycke mest läsvärda ­kapitlet berör Donald Trump och stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Händelsen ligger så nära i tiden att författaren nu inte längre utför en dissektion av det förflutna, utan en vivisektion – en undersökning av ett stycke levande historia.

Vad som egentligen hände den där dagen utröns ju för fullt. Ord står mot ord; får man tro Trumpanhängarna handlade stormningen om medborgare som var ”inbegripna i en legitim diskurs”. Denna påtagliga historierevisionism måste givetvis ses i ljuset av Trumps hela arsenal av begrepp ägnade att förvilla, där alternativa sanningar och fake news ständigt försökte sätta verkligheten på pottkanten.

Hur kyrkan och andra institutioner sätter sig till doms över historiska skeenden lyfts fram i kapitlet om helgonet S:t Botvid. Överlag har ju kyrkan spelat stor roll både som ”minnesmaskin och glömskemaskin.”

Maja Hagerman tar här på sig gummistövlarna och åker ut till Botkyrka och vandrar i de geografier där det lokala ­helgonet från 1100-talet, en gång en av Sveriges mest kända religiösa ikoner, under reformationen ­balanserat på glömskans rand. Statusen för tillfället får dock sägas vara god – han pryder numera Botkyrkas kommunvapen med sin yxa och fisk.

Maja Hagermans lärdom, språk och nyfikenhet till trots tror jag dock att denna bok hade vunnit på att kortas ned en hel del. Jag hade gärna sett henne utforska dessa teman i essäns form. Nu tyngs hennes iakttagelser av lite väl detaljerade utvikningar. Det spär ut tematiken.

Med det sagt slår man igen ­boken med en fin insikt i att det förflutna aldrig är still – historien är aldrig där du lämnade den senast. Du kan aldrig slå upp samma fotoalbum två gånger, för att travestera Herakleitos.

Esbjörn Wahlberg