I närkamp med hoten mot global gemenskap

När Romklubben 1972 lanserar boken Tillväxtens gränser så blir det en milstolpe. En kritisk spotlight riktas på den utvecklingsmodell som under 1900-talet sällan ifrågasatts. 

Detta händer samma år som FN:s första globala miljömöte hålls i Stockholm och de negativa effekterna av industrialiseringen och utvinningen av naturresurser börjar uppmärksammas allt mer.

Nu dryga 50 år senare är dessa frågor, som då var lite perifera i den globala diskussionen, de mest angelägna för vår gemensamma värld. Trots decenniers vetskap om riskerna har världen ännu inte bytt kurs utan fortsatt att öka klimatutsläppen för varje år, utarma den biologiska mångfalden och missbruka sötvattenresurser som om det inte fanns en morgondag.

Från Romklubbens arbete kommer en ny bok som projicerar en möjlig utväg med titeln En jord för alla, och med den ambitiösa undertiteln Ett manifest för mänsklighetens överlevnad. Men inför den monumentala utmaning mänskligheten står inför så är det befogat att ta till stor-orden. 

Boken utgår från att jorden har inträtt i en ny geologisk tidsålder som kallas Antropocen. Mycket förenklat kan det beskrivas som att människan sitter bakom ratten för hur jordens framtid ska bli. Det har aldrig hänt förut att en art haft den påverkan.

I en sådan tid så blir de beslut vi fattar och de val vi som människor gör inte längre vår egen ensak. Eller kanske tydligare: De beslut som fattas av de med makt och resurser blir avgörande för allt liv på planeten. Mänskligt och annat liv.

Boken tar ett helhetsgrepp för att visa på det uppenbara: miljö, social hållbarhet och ekonomi samspelar till den framtid vi skapar. Alltför ofta har frågorna organiserats i stuprör som delat upp frågorna.

Det som görs tar inte hänsyn till andra områden.

Miljöåtgärder har ofta ignorerat sociala konsekvenser och ekonomiska teorier och modeller har mycket sällan vägt in ekologiska återverkningar eller långsiktigheten i ekonomiska antaganden.

Allt det där försöker boken ge modeller för att övervinna.

För att skapa en jord för alla måste fattigdomsbekämpning, ojämlikhet, kvinnlig delaktighet, livsmedel och energi ses över. Boken ger scenarier för hur frågorna kan lösas. Ett scenario kallas För-lite-och-för-sent och ett kallas Jättesprånget.

Jättesprånget skulle kunna skapa en jord för alla medan För-lite-och-för-sent är det som vi i dag ser som de mest framåtsträvande åtgärderna just nu.

De åtgärderna kommer inte att räcka till.

Det är intressant att boken vill införa ett mått av välbefinnande som mått på samhällets framsteg, för att bara se till BNP, bruttonationalprodukt, räcker inte. En välbefinnandets ekonomi som ”tjänar människor och planeten istället för att människor och planeten tjänar ekonomin” blir en modell bortom BNP.

Svensk klimat- och miljödiskussion handlar i irriterande hög grad om energi. Väldigt få frågar efter vilket samhälle vi ser framför oss. Debatten utgår från att vi ska ha det ungefär som vi har det nu fast bättre. Vilket är lika med mer pengar, mer energi och mer överflöd.

Den här boken sätter fingret på det fullkomligt ohållbara med att fortsätta så och hur fullständigt otillräckligt det är att klara framtiden genom små justeringar till lite mer vindkraft och kanske kärnkraft i framtiden. 

Boken pekar på orimligheterna i att fortsätta med den modell vi har. Fattigdom skapar osäkerhet, ojämlikhet och inkomstklyftor är förödande för samhällen.

Kvinnors utestängande från utbildning och beslut och samhällsstrukturer medför mindre välbefinnande.

Kvinnors ekonomiska oberoende stärker samhällen och har också inverkan på befolkningsutvecklingen.

Livsmedelssäkerheten måste tryggas med en omläggning till mer lokalproducerad mat och mindre industriellt producerad mat som ökar hälsotalen och skapar mer uthålligt brukande av jorden.

Energisektorn måste ultrasnabbt fasa ur alla fossila bränslen och snabbt utveckla den snabbt växande förnyelsebara energin. Också för att skapa energioberoende och för att stabilisera klimatet.

Det ekonomiska systemet måste omformas från ”vinnaren tar allt” - kapitalism till ” En jord för alla”-ekonomin.

Allt detta går att åstadkomma enligt författarna. Men det går inte att lita till att marknadskrafterna kommer att klara det.

En grundläggande faktor är att det finns samhällsstrukturer som tar sitt ansvar och reglerar systemet så att lagar och användandet av allmänna medel ställer om ekonomin, skyddar jorden, minskar klyftorna, bekämpar fattigdomen.

Vi har inte tillräckligt starka demokratiska system som kan axla den uppgiften.

Det är en enorm utmaning för dagens samhälle där demokratin inte har gått så mycket framåt i världen under den senaste tiden.

Men boken är klart läsvärd och ett bra sätt att faktiskt söka efter modeller för förändring. Det är av yttersta vikt att hålla samman de olika agendorna för att klara det Jättesprång som är nödvändigt.

I den svenska debatten så har det globala perspektivet helt fallit bort. Vi behöver återfå ett globalt perspektiv på de lokala frågorna. Vi behöver fråga oss om vårt ekonomiska och politiska system tjänar människan och jorden eller om vi är fast i ett tänkande där vi och naturen tjänar ekonomierna? 

Det som saknas i boken, liksom i det mesta av västerländsk utvecklingstänkande, är den grund som finns för vår syn på människan, på naturen, på samhället, på rättvisa och den påverkan det har på mänskligheten att också fatta situationen.

Ingenstans får livsåskådningar och religioners inverkan på frågorna plats. Mycket av anledningen till att vi är där vi är i dag finns att finna i människans kosmologier, livsförståelse. Där finns också nycklarna till en möjlig global rörelse till att på djupet våga Jättesprånget.

En jord för alla är en viktig bok och borde läsas av alla som vill bry sig om framtiden. Det är inte en flummig dröm om en harmonisk framtid. Det är ett sätt att i närkamp med de omedelbara hot som vi står inför som global gemenskap. En viktig röst i en tid då närsynt nationalism och egenintressen håller på att kapa framtiden för de som växer upp i dag.

Henrik Grape, präst och senior rådgivare i klimatfrågor till Kyrkornas världsråd