Drottning Josefinas liv skildrat genom prinsessan Christinas blick

Avlägsen i tid – men nära mig är undertiteln på den senaste boken av författarduon prinsessan Christina och Carl Otto Werkelid.

För det är märkligt det här med tiden, säger prinsessan som satt i sin farfars far Gustav V:s knä som i sin tur satt i sin farmor ­Josefinas knä. Josefina som var född ­Joséphine, guddotter till Napoleon. Längre bort än några knän att sitta i är det faktiskt inte, samtidigt som vi talar om en lika omtumlande som fjärran epok som franska revolutionen och dess konsekvenser för hela Europa.

– Slutkänslan för mig är ändå att det inte är så långt bort, generationerna flyter ihop tidsmässigt.

En idé som funnits länge

Det är tredje gången gillt för prinsessan Christina fru Magnuson och Carl Otto Werkelid, tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet och kulturråd i London. Efter böckerna om Drottningholms slott och prinsessans farmor Margareta är det Sveriges och Norges drottning Josefina, eller Joséphine – det namn som hon själv använde och därmed även författarna – som fångat deras fascination.

– Idén har funnits hos oss ganska länge. Joséphine har dykt upp ända sedan vi började med den första boken, säger Christina. Redan då tyckte vi att hon var en intressant person, men annat kom i vägen. När vi blev tillfrågade av förlaget om ytterligare en bok hade i alla fall jag tankarna rätt klara på vem jag ville skriva om.

Joséphines biografi är svår att sammanfatta på några rader, men i korthet: född 1807 i Milano och dotter till kejsar Napoleons styvson, Eugène de Beauharnais och prinsessan Augusta Amalia av Bayern.

Uppstår tycke i mötet med kronprins Oscar

Efter många turer i den svindlande vals som Napoleontiden innebar, hade Eugène de Beauharnais blivit hertig av det lilla hertigdömet Leuchtenberg. Föräldrarnas äktenskap var något så ovanligt som ett lyckligt resonemangsäktenskap och Joséphine får med tiden sex småsyskon.

1822 träffar Norges och Sveriges kronprins Oscar (länderna var i union då) Joséphine när han besöker Bayern. Tycke uppstår och några dagar senare anhåller han om hennes hand. Den 19 juni året därpå äger den svenska vigseln rum i Storkyrkan i Stockholm.

Ett äktenskapskontrakt, med stämplar och allt, undertecknas och stipulerar att Joséphine ska få behålla sin katolska kyrkotillhörighet och att äktenskapet ska fullbordas först när Joséphine fyllt 18 år.

Engagerad i den första efterreformatoriska katolska kyrkan

Oscar och Joséphine får fem barn tillsammans. När Oscar blir kung Oskar I 1844 fördjupas Joséphines inflytande i styret av Sverige och Norge och hon gör en stor insats för kvinnor, barn och fattiga. Hon är också en av de drivande krafterna bakom den första efterreformatoriska katolska kyrkan i Stockholm samt de katolska församlingarna i Göteborg och Kristiania, det som är Oslo i dag.

Hennes känsla för samhällets svaga är stark och hon tar emot fattiga på Stockholms slott där hon ser till att de får pengar.

Hon grundar flera föreningar, som Sällskapet för uppmuntrande av öm och sedlig moders­vård samt Sällskapet för inhemsk silkes­odling som producerar silkes­trådar som kvinnor sedan kan väva av och tjäna pengar på.

Instiftar en ekumenisk institution

Joséphine instiftar även Josephinahemmet och Konung Oscar I:s Minne – båda med filantropiska förtecken. Minnesfonden välkomnade kvinnor med olika sorters religionstillhörighet vilket gör den till en tidig ekumenisk institution i Sverige. Både Josephinahemmet och Konung Oscar I:s Minne är livskraftiga än i dag, nu som äldreboenden.

Vem var hon som människa, Carl Otto Werkelid?

– En kompromisslös person, tror jag, när det kommer till det som var viktigt. Vi har koncentrerat oss ganska mycket på hennes tro, det som är kärnan i hela boken och batteriet i hennes liv, vid sidan av hennes plikter som mor, maka och drottning.

Prinsessan Christina fyller i:

– Tron är stadgan i Joséphines liv och drivkraften i allt det hon tar sig före i livet.

Vad hos henne ger eko i vår tid?

– För mig framstår hon som en ekumen. Hon försöker överbrygga sin egen starka tro med det samhälle och den värld hon lever i. Och med sin man som har en annan tro än hennes egen och med barnen hon kom att fostra som drottning i Sverige och Norge, en union med en luthersk kyrkotradition.

Prinsessan Christina nämner den religiösa påverkan hon har på barnen Oscar och Eugénie, både i konflikt och i utveckling. Hos Eugénie lever mammans religiösa och sociala intressen vidare, om än i frireligiös riktning.

Ett Sverige som utmärktes av religiös intolerans

Men bilden som boken tecknar är inte bara ett porträtt av drottning Josefina utan även en bild av ett Sverige som utmärktes av religiös intolerans. Ända fram till att konventikelplakatet avskaffades 1858 och tio år senare när tvånget att döpas i kyrkan och ta nattvard minst en gång om året togs bort, rådde religiös inskränkthet.

Först i och med dissidentlagstiftningen 1873 kunde svenskarna träda ur statskyrkan, men bara om man gick med i ett annat godkänt trossamfund i stället.

När Joséphine kom till Sverige följde hennes familjepräst Studach med, liksom hennes kammarjungfru Babette. Den djupt troende gruppen vid hovet kallades Trion och deras sam­hörighet står i stark relief mot det omgivande samhället. Joséphine hade bland annat ett eget katolskt kapell på vinden på Stockholms slott, ett kapell som dock inte finns kvar.

Landsförvisning vid konvertering

Att leva som katolik i Sverige på den tiden var mycket svårt och omgärdat av hårda restriktioner. Den katolska mässan var förbjuden för lutheraner. Om en svensk konverterade till katolicismen blev konsekvensen landsförvisning. I boken finns en gripande passage när några familjer blir utsatta för just detta.

Vilka utmaningar finns att skriva om en person som levde för så pass länge sedan?

– Det är många saker, förstås. Vi är noga med respekten och integriteten, även nu när vi talar om henne. Eftersom Joséphine hela sitt liv kämpade mot det som då motsvarade Svenska kyrkan med dess maktfullkomlighet skulle vi exempelvis inte vilja tala om henne i Storkyrkan, säger Christina och förklarar varför vi inte träffas i den kyrka där Joséphine gifte sig, utan i mer neutrala Storkyrkosalen vid Stortorget.

Carl Otto Werkelid lägger till att Joséphine inte ifrågasattes enbart av den lutherska kyrkan, utan även av ständerna och pressen som ofta kritiserade drottningen, bland annat för hennes inflytande över kungen.

– Hon misstänkliggjordes för allt möjligt, som att ha dåligt inflytande över barnen, vilket hon definitivt inte hade. Kritiken kom från olika håll. Det berodde nog på att Sverige var så homogent, drottningen skiljde ut sig. Sverige var ett litet urfattigt land.

Tror att tron bar drottningen genom svåra tider

Hennes engagemang för fattiga var uppseendeväckande för det fina hovfolket på den tiden, fortsätter han.

– Ja det var nog något nytt för hovet, säger prinsessan Christina och påpekar att det finns likheter mellan Joséphine och Christinas farmor, kronprinsessan Margareta.

– Märkligt nog finns det en hel del. Det har vi diskuterat väldigt mycket. Det är intressant med de två kvinnorna som lever med hundra års avstånd, att de har så mycket gemensamt. Att de vågar ta steget och göra saker som inte gjorts tidigare. Och bjuda in de egna barnen för att de ska se att det finns ett annat samhälle utanför slottet.

Prinsessan Christina tror att drottningens starka tro bar henne genom många av de svårig­heter hon upplevde och Carl Otto Werkelid lyfter även fram hennes lyckliga och glada barndom som en stabil grund som rustade henne inför det som skulle komma i Sverige. Många av hennes närmaste släktingar, både syskon och barn, drabbades av sjukdom och avled alldeles för tidigt.

Ömsesidig respekt de sista åren

Sorgen över makens ­offentliga otrohetsaffärer var också svår att bära. Bland annat fick han två ­söner med skådespelaren Emelie Högqvist, ”prinsarna av Lappland”.

Hur kunde kungaparet så ­småningom restaurera den trasiga tilliten?

– Det var ju ett resonemangsparti även om Joséphine 16 år blev upp över öronen förälskad i den unge stilige mannen. Men, ett äktenskap på den tiden på den nivån blir inte bara till måste vi komma ihåg. De sista åren hade de en ömsesidig respekt för och med varandra.

Var hennes djupa tro en förutsättning för hennes förmåga att förlåta?

– Jag vill gärna känna att det är så. Jag kan ju inte absolut sätta mig in helt i hennes liv men om jag nu har fått en bild av hennes personlighet så tror jag att det var så.

Finns det likheter även med Christinas egen uppväxt, ni var också fem barn? Fanns den här drivkraften också hos prinsessan ­Sibylla, att till exempel bjuda in er barn i de egna uppgifterna?

– Nej, inte på samma sätt. När min far gick bort blev det ett annat liv för min mor. Det hon skulle ha kunnat göra tillsammans med min far stannade av, både personligen och i och med att hennes roll blev en annan. Hon föll in mer i den traditionella rollen, som beskyddare och hedersordförande i olika sammanhang.

Prinsessan  Christinas egen erfarenhet av ett liv vid hovet har ­varit en viktig nyckel in i gestaltandet av Joséphines tankevärld.

– Jag har tänkt mig in i hennes liv med hjälp av fantasin. I den här boken skriver vi vissa passager mer skönlitterärt. Hur tänkte hon? Hur kom det att bli på det sättet? En del dagboksanteckningar och brev finns bevarade, men inte så många.

Om hur boken blivit till

Prinsessan Christina berättar om de många rent fysiska band som finns mellan henne och Joséphine.

– Vi har bott i samma hus, i samma våning på Stockholms slott, vi har bott på Haga, jag har gått i den skola som hon var med om att sätta i stånd. Trådar spinns mellan generationerna.

Hur ser er skapandeprocess ut när en bok blir till?

– Jag pratar väldigt mycket, säger prinsessan Christina och skrattar. Du är lyhörd och en van intervjuare, Carl Otto. Du snappar snabbt upp vad jag säger, tycker och tänker och så sätts det på pränt och så bearbetas texten ett par varv.

– Det är ju en annorlunda bok på det sättet, säger Carl Otto Werkelid. Vi ville inte upprepa det vi gjorde förra gången då vi läste mycket i arkiven om kronprinsessan Margareta. Tanken denna gång var att det skulle bli Christinas bild av den här personen som på samma gång är en släkting och en historisk person. Joséphine är mycket märklig egentligen, i vad hon kom att uträtta i sin tid.