Karlfeldt ryms i den kulturkristna traditionens famn

”Ingen poet har en skönare skendöd än den som blir läst fast han skälles för stendöd.”

Så skrev Christer Åsberg om Erik Axel Karlfeldt i Dagens Nyheter för mer än tjugofem år sedan. Det står sig. Karlfeldts läses och upptäcks också av nya läsare. Karlfeldtsamfundet tillhör den krympande skaran av författarsällskap. Man motverkar dock krympandet bland annat med kvalitetsårsböcker. 

Årets bok, den femtiofemte, ges ut i samverkan med förlaget Artos.  

Samfundet samlade förra året en grupp ämneskunniga och allmänt vittra föredragshållare till ett seminarium på Sigtunastiftelsen om Karlfeldt och tron. Boken utgörs av föredragen i bearbetad form. Den inleds med en väl balanserad inledning av litteraturvetaren Ola Nordenfors. 

Frågan om Karlfeldt och tron har uppenbarligen sysselsatt många genom åren – och man har inte enats. Det visar boken. Medverkande skribenter förutom Ola Nordenfors är Jesper Svenbro, Anders Piltz, Eva-Britta Ståhl, Jörgen Straarup, Sebastian Selvén, Lars Falk, Caroline Krook, Johan Tysk och Kristina Nielsen-Jerneck.

Deras olika utgångspunkter gör boken mångsidig, fastän de alla betraktar samma Erik Axel och samma problemställning.
I början av 1940-talet gav två lektorer vid Högre allmänna läroverket i Västervik ut varsin bok om Karlfeldt och tron. Bägge var de prästsöner. Deras syn på Karlfeldt och tron var diametralt motsatt. Ola Nordenfors skriver: Kristendomsläraren Fries avvisar att Karlfeldt ens närmat sig att vara en bekännande kristen och svenskläraren Kulling menar att det finns så tydliga signaler i många av Karlfeldts dikter att han måste ses som ”uppriktigt troende”.

Fries gav ut sin bok på Lindblads förlag, ett förlag med anknytning till väckelse och frikyrka. Kullings bok kom ut på Diakonistyrelsens förlag. Kanske ger det en vink om varför man kommit till så olika slutsatser? Såväl i väckelsetradition som bland kristendomskritiker är kraven på personlig bekräftelse av trossatser eller fasthållande av en viss livsstil, avgörande för om man ses som en ”riktig kristen”. 

I den mer kulturkristna tradition som Svenska kyrkan haft närmare till, är famnen vidare. Traditionstillhörighet, längtan och sökande väger tungt. Den personliga bekännelsen varierar.

Det blir så även i den här boken. Svaret på frågan om ”biblisk lyrik eller sann fromhet” landar i skribenternas syn på vad som är ”sann fromhet”. Det skulle kunna tolkas som att boken är onödig. Absolut inte. Att läsa den är att själv få kraftfull uppmuntran att reflektera över den egna synen på tro, tradition, bekännelse och bibelns ärenden – och att få goda skäl till att utmana den egna synen. 

Anders Wejryd