Kristen kyrkograffiti ger oss historien

Annabell Fogelberg drogs tidigt till det avfärdade. I sin masteruppsats skrev hon om fulkultur som graffiti och skräp. Intresset bara ökade.

– Arkeologen John Schofield har skrivit om punkbandet Sex Pistols lägenhet i London, där det finns kvar mängder av graffiti gjord med blyerts- och tuschpennor. Lägenheten är kontor i dag, men alla märken är väl dokumenterade och skyddade, berättar Annabell Fogelberg, arkeolog på Jamtli museum i Östersund.

Var går gränsen där något övergår från skräp till skyddsvärt kulturarv och tvärtom? Problemet verkar uppstå när något nytt täcker över något gammalt. Då reagerar vi ofta starkt och tycker att det blir fult och felplacerat. Men till slut blir även det nya antikt och intressant.

Hjärta från 1800-talet

– Graffitin i kyrkorna kan vara både ristad, målad och ritad. Gemensamt är att den inte är beställd, efterfrågad eller betald.
Medan Annabell Fogelberg skrev sin masteruppsats besökte hon ett område med hällristningar från bronsåldern, ifyllda med rött. En av ristningarna var ett hjärta med initialer och en genomborrad pil, troligen från sent 1800-tal.

Hjärtat var inte ifyllt med rött.

Annabell skickade en bild på hjärtat till killen hon var kär i och åkte sedan och hälsade på honom i England.

Graffiti finns i de flesta medeltida kyrkor

– Vi åkte från York till Lindisfarne och tittade på graffiti i kyrkor, kloster och ruiner under tre dagar. 

I Richmond hittade de boken Medieval Graffiti: The Lost Voices of England’s Churches, skriven av arkeologen Matthew Champion. Boken förändrade allt. 

– Vi förstod att ristningarna vi såg i kyrkorna var ett vetenskapligt material som man precis börjat beforska. De engelska kyrkorna var relativt väldokumenterade, men i andra europeiska länder – och särskilt Sverige – var det inte mycket gjort alls.

Graffiti, ristningar eller vad man vill kalla dem, finns i de flesta medeltida kyrkor över Europa. En förutsättning för att hitta ristningarna är att de inte är överkalkade.

Präster har också klottrat

Under våren 2017 fick Annabell mer konkreta tips av Matthew Champion om hur hon skulle undersöka kyrkväggen. Den sommaren åkte hon till Hackås kyrka i Jämtland och hittade genast ristningar i koret.

Lyckan var fullständig.

I koret var allmänheten inte välkommen under medeltiden, och Annabell antar därför att det är prästen själv som ristat dem. Vissa präster verkar ha haft närmare till ristandet än andra, och prästen har sannolikt kunnat både förhindra och legitimera handlingen.

Olika figurer ritade i Hackås från medeltiden

– Även om det inte självklart fanns ett korskrank på medeltiden, så var prästen sannolikt på plats när kyrkan var öppen.

Men vem vet, klockaren hade väl egen nyckel?

I Hackås finns två väggar med medeltida ristningar med häst-, hund- och lejonliknande djur, en drake och ett ansikte. På en vägg som inte fanns under medeltiden finns 1600-talsristningar med namn, årtal och tre människofigurer.

Graffiti som skyddar

– Två av figurerna skulle kunna vara dörrväktare. Dörrväktare finns ibland målade i äldre byggnader som ett skydd mot ­ovälkomna gäster. Det finns även exempel på målade eldvakter som skulle skydda huset från brand.

Tidigare har ristningar i kyrkorna behandlats som, i och för sig intressant, vandalism. I dag tas de på större allvar.

– Även om flera forskare redan tidigt sett att motiv återkommer och att det funnits en avsikt med att göra dem, så har de tolkats som illegala. Arkeologen Matthew Champion hävdar i sin forskning att ristandet var en normal, eller till och med uppmuntrad, handling.

Det är däremot svårt att veta säkert vad ristningarna handlar om, de omtalas inte i en enda källa. Men det är inte för mycket sagt att det finns ett beslut och ett ärende bakom dem.

Ristningarna berättar om dåtidens kyrka

När Hackås kyrka byggdes på 1100-talet var kristendomen relativt ny i Sverige och ristningarna ger oss en inblick i hur kyrkorummet användes.

– I Hackås kyrka finns en fin ­liten drake från tidig medeltid som var underbar att upptäcka. Den är gjord för omkring 800 år sedan, både baserat på motivet i sig och de tunna nednötta linjerna.

En vanlig typ av ristningar i kyrkorummet utgörs av apotropeiska märken, skyddssymboler av olika slag. Pentagrammet är en sådan, liksom kompassrosorna. Märkena har ofta ristats vid husets olika öppningar, där ondskan kan ta sig in. Tanken är att de onda krafterna ska tappa bort sig och fastna i linjerna.

Böner som ristats

I kyrkor har det ofta ristats i närheten av ett altare eller i närheten av sittplatser. Vissa ristningar klustras kring altare, särskilt Mariaaltare.

– Här finns ofta symboler som antas vara en ristad bön direkt till jungfru Maria. Skeppsristningar finns i många Nicolaikyrkor, sannolikt för att sjömännen skulle få beskydd.

I några av de skånska pilgrimskyrkorna finns ristningar på vad som förefaller vara anvisade platser. I kyrkorna Sankt Olof och Fru Alstad finns mängder av ristade bilder på pelarna i långhuset, medan väggarna är i stort sett tomma.

Möte en annan tid

– Om vi nu föreställer oss att pilgrimerna kommer in i kyrkorna och ristar på en pelare – de vill ju något! Ju mer jag tänker på det, desto mer osannolikt låter det att de ville sabba eller karva på måfå, säger Annabell Fogelberg.

Alla möjliga personer ristade. Tunna streck gjordes med ett vasst föremål; kvinnorna hade ofta med sig en liten sax som var lätt att snurra. En kompassros från 1200-talet kan vara det enda som finns kvar av någon som levde sitt liv långt före oss.

För Annabell är ristningarna ett möte med den levande, agerande individen från en annan tid.

– Den som inser var graffitin finns går med släpljus över varenda vägg, hela tiden, och kan helt enkelt inte sluta, säger Annabell Fogelberg som redan är på väg in i nästa rum.
 

Anna Sjöstrand  

redaktionen@kyrkanstidning.se